När Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, har granskat program som ska förebygga missbruk bland unga visar det sig att de inte har någon mätbar effekt.

– Det kan tyckas som ett dystert resultat, men så här har det alltid sett ut. Att ändra människors beteenden är något av det svåraste som finns. Vi vet att vi borde motionera och äta nyttigt, men gör det ändå inte, säger Kent Nilsson, professor på institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet och projektledare för SBU:s utvärdering.

Genomgång av litteratur

SBU har gått igenom den vetenskapliga litteraturen om insatser för att förebygga användning av alkohol, narkotika, dopningspreparat, tobak och spel bland barn och unga upp till 25 år. Insatserna har varit riktade både till grupper och till individer med riskbeteende. Det gäller till exempel program som har genomförts i skolor.

Resultatet av granskningen överensstämmer med internationella studier av hur förebyggande insatser fungerar, bland annat från Cochrane.

Men läget är inte helt nattsvart. Även om det beror på enskilda programmakares ambition och engagemang finns det små program som har viss effekt. Det finns också ett vetenskapligt samförstånd om att metoden motiverande samtal har, åtminstone, en kortvarig effekt.

– Om ungdomar kommer till akutmottagningar, studenthälsan eller elevhälsan och vårdpersonalen vid screening upptäcker att det finns ett riskbruk kan motiverande samtal hjälpa, säger Kent Nilsson.

Bra att gå samman

En viss förebyggande effekt har det också när samhällets olika instanser – som skola, socialtjänst och polis – går samman för att minska tillgängligheten på tobak och alkohol.

– När butiker inte säljer till minderåriga, när utskänkningstillstånden minimeras där det bor många unga, och när poliser ingriper genom att hälla ut sprit eller anmäla till socialtjänsten har det effekt.

SBU är inte en myndighet som ger förslag på vad som bör göras, men ett tips ger Kent Nilsson.

– Vi ser att enskilda skolor och små kommuner saknar resurser för att genomföra sådana genomgripande program som skulle behövas. Därför pekar vi mot idén nationella kunskapscentrum, säger han.