De hade just satt sig och beställt mat på den lokala restaurangen efter en lång dag. Sedan morgonen hade volontärerna arbetat oavbrutet med att emot flyktingar som färdats över havet i överfulla båtar från den turkiska kusten. Många var skadade och några hade legat i vattnet i timmar innan de kom i land. Sjuksköterskan Israa Abdali hade för första gången gjort hjärtlungräddning på riktigt, på en femårig flicka, tillsammans med läkaren Carl Torsterud och nu började tröttheten komma.

Då kom larmet från det norska kustbevakningsfartyget. En båt med över 200 flyktingar hade förlist och fiskebåtar var på väg in med skadade och drunknade.

Israa Abdali Lebos båt

Den värsta dagen

Den kvällen kommer hon aldrig att glömma. I mörkret och den fuktiga kylan kämpade de i många timmar för att rädda liv. Ytterligare en båt förliste i det hårda vädret och hundratals människor togs om hand av volontärerna på stranden. Med pannlampa på huvudet och knäna i sanden satte Israa Abdali infarter och la förband, gjorde hjärtkompressioner och tömde små magar på insupet havsvatten.

Efteråt beskriver hon det som att hon befann sig i ett tillstånd av totalt fokus.

– Jag såg inte annat än huvuden och bröstkorgar på människorna jag tog hand om. Andas de, har de någon puls, allt annat var oviktigt just då, säger Israa Abdali.

Israa Abdali Lesbos beskuren

Hitta en mening

Det har bara gått några dagar sedan hon kom hem till Stockholm. Här finns maken, föräldrarna och tre äldre syskon som står henne mycket nära. Och systersonen, hennes allt, som hon säger är luften som hon andas. I Uppsala finns studierna till distriktssköterska som hon just har påbörjat.

– Egentligen vill jag åka tillbaka till Grekland direkt, det är där jag kan göra mest nytta. Samtidigt inser jag att jag måste skapa mig ett meningsfullt liv här också, annars har jag ingenting.

Nu försöker hon smälta allt det hon varit med om. Via frivilligorganisationen ”Vi gör vad vi kan” får hon professionell handledning och stödet från familjen är stort. Inom henne gnager en stor frustation.

– När jag fick höra om bränderna på flyktingförläggningarna här hemma undrade jag verkligen vad jag gjorde. Var det rätt att hjälpa flyktingarna att komma till Sverige?

Målmedveten

Ända sedan hon var liten har hon vetat att hon vill hjälpa till. Kanske beror det på att hon själv var mobbad i skolan under flera år. Hon värnar om de svaga.  Att studera till sjuksköterska och sedan distriktssköterska var självklart. Anestesi- och barnmorskeutbildning ingår också i planen.

När Israa Abdali i september blev tillfrågad av ”Vi gör vad vi kan” om hon kunde åka ner till Lesbos tvekande hon inte en sekund. Hon hade varit redo länge kändes det som. Hennes föräldrar kom till Sverige från Syrien 1989, året innan hon själv föddes, och hon hade följt utvecklingen i regionen på nära håll.

– Jag bara väntade på att få göra en insats. Min familj kommer från Aleppo. Fram till 2011 reste vi dit två gånger om året. Min pappa hade köpt mark och byggt hus för hela släkten. Men nu är allt förstört. De har bränt fruktträden och hackat sönder kaklet i poolen., säger hon.

Hennes bakgrund har varit till stor hjälp i arbetet med flyktingarna och genom arabiskan har hon kunnat prata med många av dem. Samtidigt var hon orolig för att hon en dag skulle vara tvungen att ta emot några av sina egna släktingar eller vänner på stranden.

Israa Abdali Lesbos 2

-När jag inte hade sjuka att ta hand om blev jag människa igen. Då tog jag mig tid att prata med flyktingarna, krama om dem eller bara lyssna.Med bilen kunde jag också åka  runt för att leka med barnen som kommit till ön. Ett leende betyder hopp, säger 25-åriga Israa Abdali.

Israa Abdali har nu varit på Lesbos två gånger sedan september. På uppdrag av organisationen ” Vi gör vad vi kan” har hon och akutläkaren Carl Torsterud åkt en vecka vardera gången för att kartlägga det medicinska behovet bland flyktingarna. Organisationen verkar genom att ge medel till andra frivilligorganisationer på plats.

Flyr för sina liv

Man trodde att det kyliga höstvädret skulle göra att de stora flyktingströmmarna över Medelhavet skulle minska efter sommaren - men båtarna har fortsatt att komma i strid ström. Bara under en enda dag i förra veckan kom ett hundratal farkoster, de flesta livsfarligt överlastade gummibåtar. Flera båtar förliste och många flyktingar miste livet ute på havet.

Israa Abdali tar upp sin mobiltelefon och visar bilderna från sitt facebookflöde. Bilder och filmer som hon och andra lagt upp från Lesbos. De överfulla båtarna, gråtande människor insvepta i silverfärgade värmefiltar och så hon själv mitt i kaoset.  Ett TV-team har fångat hur hon tillsammans med andra volontärer kämpar för att rädda livet på ett litet barn. I flödet finns också meddelanden från människor över hela världen skickat till henne. Överallt syns röda hjärtan.