Karolinska universitetssjukhusets högisoleringsenhet har en intensiv övningsdag. En skådespelare kommer in till akuten med kräkningar, blodig diarré och feber. Han spelar en antropolog som just varit i Sierra Leone för att studera hur begravningsritualen påverkats efter ebolatiden.

Han får gå in utifrån till ett speciellt rum på akuten, för att direkt transporteras av personal med skyddskläder till ett av högisoleringsrummen som finns på infektionsavdelning I62.

För få sjuksköterskor

Avdelningen är stängd sedan i somras på grund av svårigheten att rekrytera sjuksköterskor. Men högisoleringsrummen öppnas med personal från de två andra infektionsavdelningarna när patienter som visar symtom på ebola eller andra typer av blödarfeber kommer in. Senast förra veckan vårdades två patienter som besökt Sierra Leone här.

Därför behöver mer personal utbildas. En av dem är Anna Torpfält, som annars arbetar på en annan infektionsavdelning. Hon hojtar inifrån den gula skyddsdräkten, med varje millimeter av kroppen täckt. Dräkterna är nya och har inbyggd fläkt som byter ut luften inuti.

Svårt att höra vad som sägs

– Det är lagom varmt härinne. Men det är svårt att kommunicera både med varandra och patienten, för man hörs inte så bra ut.

Direkt när patienten kommer till rummet tar hon blodprov med handräckningshjälp av en undersköterska. Patienten är blek och har en handduk med kräk på magen. Anna jobbar lugnt med blodprovet, som ska skickas vidare med egen budbil till Folkhälsomyndigheten för analys. Rören tvättas med sprit och läggs i en specialförpackning.

– Vi arbetar med extra noggranhet enligt rutinerna just med blodprovet, för med dessa förs smitta utanför rummet. Blodet från patientens sår och kräks är också smittsamt, men det stannar i rummet, säger Hilmir Asgeirsson, infektionsläkare som ingår i den grupp som har huvudansvar för högriskberedskap vad gäller infektioner.

Även mers högisoleras

Förutom ebola högisoleras också patienter som misstänkts bära på coronaviruset mers, en luftvägssjukdom med hög dödlighet. Sedan 2013 har runt 60 patienter tagits emot i högisoleringsrummen och sedan utbrottet av ebola i Afrika har runt 15 misstänkta ebolafall undersökts här.

Patientens vitala parametrar försämras och buken är hård. Därför ska både en intensivvårdsläkare och en röntgensjuksköterska med kamera kläs i skyddsdräkt och komma in i rummet.

Resten av kursdeltagarna står nyfikna klistrade vid visningsfönstret och tar dessutom emot budskap genom högtalaren ut från rummet.

Två timmar är maxtid

Det går att arbeta i den nya skyddsdräkten i två timmar, men riktigt så länge är Anna Torpfält inte kvar hos patienten. Hon byter de yttre handskarna och blir avspritad på dräktens ärmar och mage innan hon ställer sig i en balja med rengöringsmedlet vikron i slussen ut.

Kathrine Nyberg är ansvarig samordnare för högriskberedskapen. Hon har arrangerat heldagskursen och väntar i nästa saneringsrum, där Anna blir sprejjad med sprit över hela dräkten. Nu börjar det mest kritiska momentet – att ta av sig utan att huden berörs av de yttre ytorna på dräkten. Det är i den situationen som vårdpersonal i USA och Spanien blivit smittade.

Övar en gång per år

Alla i rummet börjar hosta av den starka spritsprejen i luften. Kathrine Nyberg tycker att det blivit lättare de senaste åren att få resurser till utbildning. Efter utbrotten av ebola och mers är ledningen på avdelningen och sjukhuset väl medvetna om smittrisker som i dag lätt tar rör sig över gränserna.

– Det som är en utmaning nu är att det kommer nya sjuksköterskor hela tiden. Det gäller att hinna utbilda dem. Personalen har rätt att känna att de kan arbeta säkert på högisoleringsrummen.

Högisoleringsenheten på Linköpings universitetssjukhus har nationellt ansvar, men likadan högisoleringsvård finns även på Karolinska universitetssjukhuset och Skånes universitetssjukhus.