Så kan man lite tillspetsat tolka den avhandling som psykiatrisjuksköterskan och forskaren Sebastian Gabrielsson nyligen disputerat på vid Luleå tekniska universitet.

Avhandlingen bygger på litteraturstudier och intervjuer med totalt 38 sjuksköterskor, skötare, enhetschefer och läkare inom svensk psykiatrisk slutenvård.

Släcka bränder

Resultaten visar att professionella vårdare strävar efter att göra gott, men att de ofta motarbetas av vårdorganisationens utformning och bristen på resurser. De känner sig stressade och upplever att deras jobb bara går ut på en enda sak, att släcka bränder och frigöra sängplatser. Tid för reflektioner och etiska diskussioner saknas ibland helt.

Sebastian Gabrielsson berättar att personal som tvingas medverka i dålig vård kan må så dåligt av det att de slutar. Andra sänker ambitionsnivån eller väljer att fokusera på mer tekniska aspekter av arbetet, som läkemedelshantering och dokumentation.

Ett bristyrke

När Socialstyrelsen sammanställer sin årliga rapport om tillgång och efterfrågan på vårdpersonal tar de bland annat hjälp av landstingen. Samtliga har under en lång rad av år beskrivit bristen på specialistutbildade psykiatrisjuksköterskor som mycket stor.

Från norr till söder vittnar personal från framför allt slutenvårdspsykiatrin om de problem som det för med sig.

I Skellefteå talar personalen inom exempelvis beroendevården öppet om att de i flera år befunnit sig i ett akut läge och att säkerheten för patienterna ständigt är hotad på grund av den låga bemanningen.

Tidningen Sydsvenskan har i en rad granskande reportage visat hur patienter inom den slutna psykiatrin i Malmö på vissa enheter trakasseras och mobbas, vilket i somliga fall fått katastrofala följder. Även här anges en av orsakerna vara den stora personalomsättningen, men även den bristande kommunikation mellan ledningen och personalen.

Många självmord i Malmö

Inspektionen för vård och omsorg har flera gånger kritiserat just Malmös slutenvårdspsykiatri för att så många av dess patienter begått självmord – inne på avdelningen, i samband med permissioner eller strax efter att de har skrivits ut.

Sebastian Gabrielsson kan inte uttala sig om vad som sker på enskilda orter eller enheter. Men i de djupintervjuer som han har gjort med psykiatrisjuksköterskor och skötare från olika delar av Sverige framkommer en tydlig bild av hur viktigt det är att de som arbetar med människor med psykisk sjukdom ges möjlighet att reflektera och diskutera den vård som ges.

– Om personalen inte ges det utrymmet ökar risken för konflikter och tvångsåtgärder. Om det saknas tid eller förmåga att bygga tillitsfulla relationer och du inte förstår varför patienter reagerar på ett visst sätt kan du inte heller möta deras beteenden på ett adekvat sätt, säger han.

Frånvarande ledare

Att det ser ut som det gör på många ställen beror enligt Sebastian Gabrielsson inte enbart på att det saknas kompetenta psykiatrisjuksköterskor eller annan personal utan även på att sjuksköterskor och chefer inte alltid är närvarande som ledare i omvårdnaden.

– Många av dem jag har intervjuat beskriver värdet av att ha ledare som kan vara ett föredöme och ge feedback på det som händer på avdelningen. Det är viktigt för att personalen ska kunna utveckla ett personcentrerat och relationsinriktat arbetssätt.