I går kom en SBU-rapport som visar att vården sviker patienter med självskadebeteende. Patienterna tycker att personalen är okunnig och dömande.

Jonas Falk är chefssjuksköterska på psykiatriavdelning 4 på Kalmar sjukhus. Han reagerar starkt över de negativa upplevelser patienterna har.

– Det är beklämmande att patienterna inte fått vad de behöver. Det är svårt att ta hand om de här patienterna. Det är lätt att personalen tröttnar och inte längre ser hela människan utan bara beteendet.

Hans avdelning hade fram till för ett år sedan speciell inriktning mot patienter med självskadebeteende och ätstörningar. Nu är den en allvårdsavdelning, men andan och engagemanget finns kvar.

Tar patienterna på allvar

– Som chef försöker jag plocka in personal som har den rätta känslan. Personerna här är fenomenala. De är tålmodiga och lyhörda. De visar patienterna att de vill vara där med dem. De tar dem på allvar. När patienter inte blir tagna på allvar triggar det igång beteendet ytterligare.

Mycket handlar om samtal och att stå ut med patientens starka känslor och finnas kvar.

– De har svår ångest, är arga och ledsna. Men det är känslor och inget farligt. Vården måste vara värdig och patienterna ska bli sedda och hörda.

Avdelningen har deltagit i flera satsningar från Sveriges kommuner och landsting, SKL, och Nationella självskadeprojektet. De har arbetat upp en snabb kontaktväg till öppenvården, dit patienterna slussas vidare efter sin tid i akutvården.

Vill inte jäkta på utskrivning

Men Jonas Falk tror inte på att jäkta med den här patientgruppen. Visst finns krav på att få loss vårdplatser, men går det för fort kommer bakslagen.

– Vissa är så rädda som människor att de nästan lämnar över hela sig själv till oss. Det kan bli ångest inför varje rond att bli utskriven. Det är mer humant att stilla tiden lite. Många av dem har varit utsatta för svåra saker. Vi behöver vara en plattform med lugn och ro.

I SBU:s rapport framkom att patienterna ser vården som förvaring och att de inte alls får möjlighet att vara delaktiga. Det har avdelningen i Kalmar arbetat med. På omvårdnadsronden sätts mål för tiden på avdelningen och tillsammans bestäms vad patienten respektive sjuksköterskan är ansvarig för. Då diskuteras också förväntningarna.

– Patienterna förväntar sig mycket samtal och ibland kan vi inte matcha det. Men vårt mål är minst två samtal dagligen. När vi mätte visade det sig att vi hade sex till sju samtal.

Hitta sitt känsloreglage

En annan del av satsningarna är att nästan alla på avdelningen gått en utbildning om dialektisk beteendeterapi, som ska införas i slutenvården. Den innebär att hjälpa patienten hitta sitt känsloreglage, varva ner, medvetandegöra känslor och när de kommer.

Sjuksköterskorna säger inte åt patienterna att sluta skära och rispa sig. De försöker i stället stötta dem att hantera sina känslor.

– Det är inte så enkelt som att de slutar om någon säger till. De skadar sig för att stå ut med sina känslor.

Trots att deras riskbeteende ibland kan sluta väldigt illa har avdelningen inte rensat bort glas, porslin och knivar.

– Det går alltid att hitta något att skada sig med. Det kan lika bra vara lakan och kläder. Den kampen kan vi inte vinna. Är önskan att skada sig stark att skada sig allvarligt måste vi skicka dem till psykiatrisk intensivvård eller rättspsykiatrin, men det är ovanligt.

Personalen får också handledning där de talar om sina egna rädslor och attityder.