– Det är rent åt helvete. Ja, så känns det faktiskt när så många måste fly hit men vården inte får mer resurser.

Det säger Ann-Marie Mitchell, ordförande i IFAS, Intresseföreningen för asylsjukvård. Hon är i grunden intensivvårdssjuksköterska, och har fått se sin beskärda del av tragedier och gripande livsöden.

Den erfarenheten var en viktig pusselbit när hon 2008 valde att följa sitt samhällsintresse, sin nyfikenhet för andra kulturer och människor, för att börja jobba med hälsoundersökningar på asylmottagningen vid Fittja vårdcentral i Stockholm.

Asylsökande inte prioriterade

De senaste veckorna har hon noga följt nyheter och debatter om flyktingkatastrofen vid Europas gränser. Människor på flykt från länder som Syrien, Afghanistan och Eritrea drunknar i Medelhavet eller kvävs till döds i lastbilar under sin färd mot tryggheten.

– Att jobba med asylsökande är ingen högprioriterad sak. Inte i det här samhället, och absolut inte med de politiska vindar som blåser just nu, säger hon nästan viskande, som om hon uppgivet talade för döva öron.

Ann-Marie Mitchell är less på diskussionen om volymer och vad Sverige klarar av. Varje dag berättar asylsökande om sina upplevelser, hon vet vilket elände de kommer ifrån. Många av dem är i dåligt skick, både fysiskt och psykiskt.

– Det är fruktansvärt att man ska behöva bryta upp från allt och söka skydd här. Men så ser verkligheten ut, vi kan inte blunda för personer i nöd. Vi måste bli bättre och göra mer, så att alla får den vård de behöver och har rätt till. Det är en utmaning, men lösningar finns alltid, säger Ann-Marie Mitchell.

Mindre än hälften hälsoundersöks

Hon ser stor förbättringspotential när det gäller hälsoundersökningar. Det är något som landstingen enligt en lag från 2008 måste erbjuda alla asylsökande. Den är gratis och finansieras av staten, som har det ekonomiska ansvaret för asylsjukvården.

De senaste tillgängliga siffrorna ger dock en dyster bild. Under 2012 undersöktes 46 procent av alla asylsökande, året efter hade det sjunkit till 43 procent. Det får betraktas som ett misslyckande då hälsoundersökningen fyller flera viktiga funktioner:

  • Introduktion till svensk sjukvård och en tidig möjlighet att få rätt behandling.
  • Fångar upp smittsamma sjukdomar som tuberkulos och HIV.
  • Bidrar till jämlikhet. Något staten åtagit sig genom att skriva under den så kallade ESK-konventionen. 
  • Bidrar till integrationen; den som lider av fysisk- och psykisk ohälsa har svårare att etablera sig i det svenska samhället.

Svårt att hitta de asylsökande

Fram till 2014 drev Folkhälsomyndigheten, Migrationsverket och SKL ett projekt som syftade till att öka deltagandet. Där listade man tänkbara orsaker till det dåliga resultatet.

– Ett stort problem är svårigheten att hitta personerna. Migrationsverket ska informera landstingen när en asylsökande flyttat till området så att de genast kan skicka ut en kallelse, men informationsöverföringen brister ibland. Samtidigt händer det att den asylsökande redan hunnit flytta när kallelsen kommer, säger Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten.

Det kan förhoppningsvis lösas med hjälp av det nya digitala systemet MELKER. Där ska landstingen kunna se alla nyanlända asylsökande och registrera hälsoundersökningar.

För mycket information

Ett annat problem är att de asylsökande i många fall inte uppfattar syftet med undersökningen. Budskapet dränks i den flod av abstrakt information som Migrationsverket ger på en och samma gång. Det händer även att landstingens kallelser enbart är på svenska, vilket drastiskt sänker chanserna för att den asylsökande ska dyka upp.

Många bär dessutom på en misstro mot myndigheter. En studie bland nyanlända i Norrland visade att många oroade sig för att ett eventuellt positivt HIV-prov skulle användas som skäl för utvisning. Det understryker behovet av tydlig information om vårdens sekretess, och hur asylprocessen går till.

Studier visar att en del asylsökande upplevde undersökningen som rutinbetonad och att deras hälsobesvär inte togs på allvar. Men de allra flesta har en positiv inställning.

Skillnad hur undersökningen görs

Det finns inga regler för hur undersökningarna ska utformas. Det skiljer stort mellan landstingen vad gäller tidsåtgång, rutiner kring kallelser och hur ofta man använder sig av externa resurser såsom tolk och kurator.

– Precis som inom all annan sjukvård ska man utgå från individens behov. Men Socialstyrelsen har tagit fram föreskrifter som säger att undersökningen ska innehålla kroppsundersökning, individuellt hälsosamtal och provtagning för bland annat HIV och hepatit B, säger Anders Tegnell.

Asylsökande och papperslösa under 18 år ska få hälso- och sjukvård samt tandvård på samma villkor som svenskar. De som är äldre än 18 år har bara rätt till vård som inte kan vänta. Socialstyrelsens har i en rapport konstaterat att denna bestämmelse strider mot hälso- och sjukvårdslagens princip om vård på lika villkor. Dessutom får staten inte diskriminera enligt ESK-konventionens artikel 2.

Vårdförbundet och ett stort antal andra professionsorganisationer har antagit ett uttalande om att principen om allas lika värde och rätt ska styra vården. Men inte alla känner till detta, ibland tvingas vårdpersonal prioritera utifrån hur de tror att lagtexten ska tolkas.

Mer utbildning behövs

I dag finns lika många sätt att hantera hälsoundersökningar som det finns landsting. Ann-Marie Mitchell efterlyser mer samarbete. Hon vill se specialistenheter i varje län med ett samlat grepp över asylhälsan. De kan dela kunskap med varandra och lägga långsiktiga planer gemensamt med kommuner och Migrationsverket.

– Sen behövs det massor med fortbildning. I dag finns det i stort sett inga kurser eller utbildningar för oss som sysslar med det här. Man behöver spetskompetens för att kunna uppfatta om en person gått igenom ett svårt trauma, och en förförståelse om kulturella skillnader. Sen gäller det även att man mitt i den exceptionella situation som råder ser individen och dennes behov.