Hot och våld mot sjukvårdspersonal ökar. Sjuksköterskor är en utsatt yrkesgrupp jämfört med många andra, det har även tidigare forskning visat.

Att det påverkar sjuksköterskorna även i privatlivet finns det betydligt mindre forskning kring.

– Har man blivit rädd på jobbet sitter det kvar och det är svårt att släppa. I en förhållandevis liten stad är risken stor för att man möter personerna även på fritiden, man vet aldrig vad som kan hända och är mer vaksam och observant, säger Anna Heikki, specialistsjuksköterska i kirurgisk omvårdnad vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Djupintervjuades

Tillsammans med kollegan Karin Avander har hon gjort en kvalitativ studie på magisternivå av kort- och långsiktiga konsekvenser av hot och våld på jobbet mot sjuksköterskor. 14 sjuksköterskor vid en kirurgisk traumaenhet djupintervjuades uppdelade i tre fokusgrupper.

På en kirurgisk traumaenhet finns en överrepresentation av hotfulla patienter – det är unga, inte sällan kriminellt belastade, män som vistas i våldsamma miljöer med missbruksproblematik blandat med äldre, personer med demens och psykiskt sjuka, förklarar Anna Heikki.

I intervjuerna berättade sjuksköterskorna om den negativa stress, rädsla och osäkerhet som jobbet kan skapa hos dem, och sina tankar på att byta arbetsplats eller till och med yrke.

Vem står runt hörnet?

Det är inte ovanligt med hotfulla patienter – eller anhöriga som ofta upplevs som värre – som argumenterar för mer smärtstillande eller lugnande och beordrar sjuksköterskan att göra som patienten vill. 

– Slutar man klockan 22 en kväll och har varit med om en hotfull situation finns obehaget kvar när man går ut i mörkret. Vem rör sig i området, väntar patientens kompisar runt hörnet, behöver man vara rädd för säkerheten för sin familj?

I vissa fall uttalades hot rakt ut: ”Vi ses utanför”, i andra fall var det mer subtilt, kanske ett tonfall, och rädslan kom ur vetskapen att det var en erkänt farlig individ.

Rädda för att vittna

I intervjuerna kom också oron fram för att vittna vid en eventuell rättegång. Allvarligt våld, att man blir slagen till exempel, ska anmälas.

– Där kom det fram funderingar om det dubbla i att å ena sidan göra gott mot personen genom att vårda den, å andra sidan vittna vid en rättegång. Vi har ju också sekretess gentemot patienten, vad får man säga? Dilemmat är både personligt och professionellt, säger Anna Heikki.

Hotet och våldet inverkade även på arbetssituationen och gav i vissa fall en sämre omvårdnadskvalitet, enligt intervjuerna.

Prioriterar hotfull

Riskerna resulterade i att sjuksköterskorna valde i grova drag en av två strategier: Antingen undvek de patienten eller blev allt för undfallande. I båda fallen innebar det att omvårdnadsåtgärder prioriterades om.

– Vi ska ju prioritera utifrån patienten men en hotfull patient som kan bädda sin säng eller hämta sin mat kanske slipper det för att inte bli arg. Då är det någon annan som får vänta som egentligen behöver oss mer.

Studien visar på behovet av kunskap och beredskap i hela organisationen, anser Anna Heikki och Karin Avander. Utbildningar i strategier hur man bäst uppträder i utsatta situationer, hur man kommunicerar, bättre samarbete mellan professionerna, övervakningskameror och diskussionsgrupper är åtgärder de tror på, och som delvis redan pågår på Sahlgrenska.

Studien är publicerad i Journal of Trauma Nursing, se länk.