Ewa Wallin blev färdig sjuksköterska 1976, har arbetat 13 år på kirurgkliniken i Lund och 10 år på hudmottagningen i Malmö. Hon var fackligt aktiv och bedrev en hel del utvecklingsarbete. Eller som hon själv sa till det 50-tal sjuksköterskor som lyssnade till henne under föreläsningen på Malmö Live:

– Jag var rätt säker på hur vården fungerade och hur det var att vara patient.

Hälsade inte

Efter olyckan hamnade hon först på neurokirurgiska kliniken i Lund och senare på en rehabiliteringsavdelning. Ganska snart upptäckte Ewa att hon inte alls hade haft så stor insikt i hur det är att som patient vara beroende av andra.

– Det som jag själv reagerade negativt på var många gånger så som jag själv hade varit gentemot patienterna i min roll som sjuksköterska, sa hon.

Som exempel berättade Ewa om hur hon kunde ligga på röntgen och vänta medan vårdpersonal kom och gick utan att ens hälsa eller titta på henne.

– De passerade mig som om de inte såg mig. Därför är det så viktigt att åtminstone säga hej varje gång man går in i en sal eller ett patientrum. Som patient är det viktigt att få bekräftelse.

Få som tog sig tid

När hon låg på rehab hände det sällan att någon spontant kom in och pratade med henne. Men hon minns mycket väl en  nattsjuksköterska som ofta kom in och satte sig hos henne för att ställa frågor och diskutera hur hon tänkte om sin framtid, sitt jobb, sitt stora intresse för ridning och annat som före olyckan hade varit så viktigt för henne.

– Jag såg alltid fram emot nätterna när hon skulle jobba, för då kunde jag få svar på många av de frågor jag hade kring vården men även hur min framtid skulle bli. 

Duscha en gång i veckan

Ewa Wallin berättade med inlevelse hur äcklig hon kände sig över att inte få duscha när hon ville. Det fanns det bara tid för en gång i veckan. Och hur illa hon tyckte om att sitta i matsalen tillsammans med förvirrade patienter som åt på servetterna eller kryddade sin Jansons frestelse med kanel.

– När jag krävde att få äta på rummet fick jag till svar att då fick jag vara utan mat. Men jag stod på mig och till slut fick jag sitta i fred och äta.

Fick inte vara med

För Ewa Wallin var det en självklarhet att hon skulle få vara med och själv planera sin vård och den behandling hon fick. Hon bad därför om att få vara med på personalens teamträffar om henne. Svaret hon fick var att det inte gick, för då skulle hon bli så ledsen.

– Precis som om jag inte redan var ledsen. Och den rehabplan som gjordes upp för mig stämde definitivt inte med de mål jag hade med rehabiliteringen.

Ewa Wallin fick bland annat besked om att hon aldrig skulle kunna kissa själv på toaletten, vilket hon tack vare sin egen starka vilja klarar i dag. Att rida, som var hennes stora fritidsintresse skulle heller aldrig bli möjligt igen. Med sina assistenters hjälp rider hon numera cirka två gånger i veckan.

Vill att sjuksköterskor ska reflektera

Den föreläsning som hon höll under Kirurgveckan var inte den första hon hållit om sin tid som patient. Sedan Ami Hommel och Petra Lilja Andersson skrev sin bok om vården inifrån (se faktaruta) för fyra år sedan har Ewa Wallin och Ami Hommel tillsammans hållit ett 15-tal liknande föredrag.

– Min förhoppning är att det ska väcka tankar hos dem som lyssnar på mig, så att vården för patienterna förbättras, säger Ewa Wallin som numera är tillbaka på sin gamla arbetsplats på hudmottagningen i Malmö.