Välkommen hem! Hur har det gått?

– Tack! Ja, vad ska jag säga, hela uppdraget blev lite av en anti-klimax. Dessvärre lyckades inte Försvarsmakten rekrytera någon kirurg till mitt team och som operationssjuksköterska är jag helt beroende av en kirurg för att kunna arbeta. Tanken var ju att vi skulle följa med den militära spaningsenheten ut på olika uppdrag i landet för att ta hand om eventuellt skadade svenska soldater. Nu kunde vi inte göra det utan blev kvar på Camp Nobel utanför huvudstaden Timbuktu.

Hur hanterade du det?

– Första veckorna var riktigt tuffa. Det sammanföll ju också med omställningen att komma ner till 50-gradig värme, en helt annan kultur och livsstil. Jag var nära att ge upp och åka hem efter ett par veckor, men fick mycket stöd och uppmuntran hemifrån och det hjälpte mig. Efter halva tiden började jag räkna ner och då kändes det rätt ok.

Vad gjorde du på dagarna?

– Eftersom jag är en person som gillar ordning och reda tog jag tag i materialförråden på området. Jag organiserade och sorterade, kasserade gammalt sjukvårdsmaterial och beställde nytt. Det är också en viktig uppgift och något som de inte riktigt haft tid med innan. Sen hade jag väldigt mycket tid för läsa, titta på serier och träna. Så vältränad har jag nog aldrig varit som nu. Men vissa dagar var tristessen svår.

FN-bilar i Mali
För att kunna löpträna gällde det att stiga upp före solen. Redan klockan halv sju var det runt 35 grader, några timmar senare var termometern uppe i 50 grader. Foto: Johan Zahn

I måndags började du jobba igen-hur kändes det?

– Jag ringde faktiskt min chef några dagar innan och bad om att få en liten mjukstart. Även om jag inte varit borta mer än två månader så kände jag mig lite ringrostig och kände inte för att bli inkastad på en större operation direkt. Det var helt ok för henne. Nu känns det jättebra och det var kul att träffa alla kolleger igen och börja jobba på riktigt.

Kan du tänka dig att åka på ett nytt uppdrag för Försvarsmakten?

– Det vet jag faktiskt inte. I början tänkte jag, aldrig i livet. Men nu, en månad senare, tenderar de negativa minnena att blekna och de positiva överväger. Det var häftigt att känna att trots att jag var så långt borta och förutsättningarna helt annorlunda, så kände jag mig lugn när jag öppnade en låda med operationsmaterial. Jag kände mig trygg i rollen som operationssjuksköterska även där.

Men om det blir en nästa gång tänker jag fråga om de har lyckats rekrytera någon kirurg. Har de inte det måste jag fundera på om det faktiskt är värt det, jag vill ju göra min tjänst på riktigt.