En expertgrupp har på uppdrag av SKL, Sveriges kommuner och landsting, kartlagt den svenska smärtvården och deras rapport visar på stora brister och att vården är ojämlik.

– Den stora mängden patienter med smärta handläggs i primärvården. Därför är de brister primärvården rapporterar speciellt allvarliga. Men det behövs en rad åtgärder på olika vårdnivåer, säger Björn Gerdle, professor och överläkare på smärt- och rehabiliteringscentrum på universitetssjukhuset i Linköping, och en av experterna i gruppen.

Utbildning om smärtvård

Expertgruppen vill se att all personal både i primär- och specialistvård erbjuds utbildning om smärtvård.

– Det är sparsamt med smärtundervisning på de olika vårdutbildningarna. Det speglar inte att omkring 20 procent av befolkningen har medelsvåra till svåra smärttillstånd.

Expertgruppens kartläggning av förutsättningarna i landstingen för vård av patienter med långvarig smärta visar stora brister.

Där framkommer att:

  • Primärvården alltför ofta saknar kompetens och struktur.
  • Även handläggningen i specialistvården är ostrukturerad. Den är också ojämlik och brister i organisation och att införa behandling efter bästa kunskapsläge.
  • Långsiktighet och organiserat samarbete mellan vårdnivåer saknas.
  • Många landsting saknar multidisciplinära smärtmottagningar och centrum.
  • Det saknas läkare, fysioterapeuter och sjuksköterskor med smärtlindring som inriktning.
  • Patientorganisationerna tycker att vården är ojämlik, brister i bemötande, tillgänglighet och kompetens.

Föreslår vårdprogram

Därför föreslår expertgruppen också att ett nationellt vårdprogram för långvarig smärta utarbetas. De tror att vården då kan bli mer jämlik och effektiv. Liknande finns för andra folksjukdomar, som diabetes och KOL.

Björn Gerdle betonar att bättre smärtvård främst behövs för att minska patienternas lidande. Men långvarig smärta innebär också högra kostnader för samhället. Smärta är den vanligaste orsaken till besök i primärvården. Smärta är den näst vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning, 30 procent, och endast psykisk ohälsa är en vanligare orsak. Ofta finns en samsjuklighet mellan de båda diagnoserna.

En sjukdom i sig

Långvarig smärta, som är kvar efter tre till sex månader, kallades tidigare för kronisk smärta. Ofta är orsaken okänd och enligt experterna måste ska smärta inte bara ses som symtom på en bakomliggande sjukdom.

– Vi har börjat betrakta smärtan som en grupp av sjukdomar. När den blivit långvarig dras ett biologiskt system igång, som är att betrakta som en sjukdom i sig. Sedan involverar smärtupplevelsen både biologiska, sociala och psykiska faktorer.

Ett konkret problem rapporten beskriver från primärvården är att vården lutar sig mot enstaka smärtintresserade läkare, eldsjälar, som överbelastas med smärtpatienter, vars handläggning ofta är komplicerad. Istället borde patienterna fördelas på alla vårdcentralens läkare och andra kompetenser utnyttjas.

Forskning visar att långvarig smärta med fördel behandlas med multiprofessionella team med läkare, sjuksköterska, fysioterapeut och psykolog.