Varje gång personalen kommer in till gamla Emma (fingerat namn) värjer hon sig för deras händer. Hon vill inte att de tar på henne och gör allt för att klara tvättningen och påklädningen på egen hand. Ingen vet varför. Emma själv säger ingenting.

En dag får hon besök av en hundförare som har med sig sin labrador. Emma tittar på hunden, klappar den och börjar sedan prata med hunden. Efter en stund berättar hon för den keliga labradoren att hon som liten blev utsatt för incest. Plötsligt får personalen en förklaring till varför Emma inte vill att de ska ta på henne.

Undervisar om vård av äldre

Det här är en av de många berättelser om vårdhundars betydelse i vården som sjuksköterskan och universitetslektorn Anna Swall brukar berätta för sina sjuksköterskestudenter på högskolan i Dalarna, där hon bland annat undervisar på grundutbildningen men också på specialistutbildningen för vård av äldre.

Sjuksköterska och Universitetslektor högskolan i Dalarna. Skrivit avhandling om vårdhundar.
När Anna Swall gick igenom sina observationsfilmer såg hon tydligt hur personer med demens började ta ansvar för vårdhunden.

I fjol disputerade hon på en avhandling som handlar om hur personer med demens påverkas av att få umgås med en hund. Genom att observera hur en handfull personer med Alzheimers sjukdom regerade när de fick träffa utbildade vårdhundar fick hon en djupare förståelse för vilken betydelse hunden kan ha för den som har en demenssjukdom. Hon intervjuade även hundförare som delgav henne sina erfarenheter av mötet med äldre personer med demens.

Bland annat fann hon att demenssjuka personer ofta öppnade sig på ett sätt som de vanligtvis inte gjorde i samspelet med människor. Plötsligt kunde de börja prata med hunden om sig själva och om livet i största allmänhet. De blev mer närvarande och kunde minnas saker både från förr och i nutid. Något som de annars inte gjorde. Personer som i vanliga fall hade svårt att prata kunde i den kravlösa samvaron med hunden bli väldigt verbala.

– För studenterna brukar jag ta vårdhundar som ett av flera exempel på alternativa sätt att lindra svåra symtom hos människor med demenssjukdom. Men jag påpekar också vikten av att man måste rannsaka de metoder man använder sig av. Det kanske inte alltid är bra med en vårdhund i alla lägen och för alla patienter.

Specialtränade hundar

Vårdhundar är speciellt tränade för att möta olika reaktioner hos människor. Exempelvis rädsla och aggressivitet.

– Därför tycker jag inte att det är bra att personal tar med sig sina egna hundar till vårdboendena, vilket ibland händer. Det fungerar säkert ypperligt i vissa fall, men man vet aldrig hur den som har demens reagerar och hur hunden i ett sådant läge agerar. Om den boende själv har hund bör den helst inte få springa fritt ute bland de andra, säger Anna Swall.

I framtiden hoppas hon kunna starta ett nytt projekt på vårdhundars betydelse för patienter i livets slutskede.

– Jag har träffat hundförare som berättat hur människor som vårdas palliativt blir lugna och behöver mindre läkemedel. Så det är något jag gärna skulle vilja undersöka på ett mer vetenskapligt sätt.