Förra året beviljades kliniska adjunkten Christer Kågström och hans kollega Örjan Lestander vid institutionen för omvårdnad på Luleå tekniska universitet projektmedel för att börja filma studenterna i samband med patientsimulering.

Projektet startade på specialistutbildningen eftersom den riktar sig till sjuksköterskor som redan har en trygghet i sin yrkesroll och förhoppningsvis är mindre benägna att fastna vid eventuella missar i reflektionssamtalen. Responsen från studenterna har varit positiv. Tanken är att filmade undervisningsmoment ska ingå även i grundutbildningen lite längre fram.

Allt syns

Studenternas agerande spelas in med en videokamera vilket gör det lättare för dem att efteråt reflektera över sina beslut och sitt omhändertagande. På film syns både helheten och detaljerna i den komplexa arbetssituation som prehospital vård utgör.

– Det kändes jättebra, väldigt realistiskt. Det var precis så trångt inne i ambulansen som det är på riktigt och vi arbetade väldigt nära varandra, säger Cecilia Jansson när hon tittar på filmen med kurskamraterna.

På filmen får studenterna möjlighet att se hur deras agerande uppfattas utifrån. Någon som till exempel upplever sig själv som mycket strukturerad kanske inte alls uppfattas så.

Varken Cecilia Jansson eller Ida Eklund hade några problem med att bli filmade under övningen, även om det kändes lite nervöst innan. När de väl satte i gång märkte de inte ens kameran.

– Jag var så fokuserad på rytmen. 30 kompressioner, två andetag och så hjärtrytmen, säger Cecilia Jansson.

Tydliga riktlinjer

För att inte fastna i negativ kritik är riktlinjerna för genomgången tydliga. Undvik att fokusera på  det som inte var perfekt. Det viktiga är de på förhand bestämda punkterna, som till exempel kommunikation och ergonomi.

– Om något går fel så är det ju verkligen här det ska göra det, i en konstruerad situation och inte när vi arbetar med riktiga patienter, säger Ida Eklund.

För studenterna finns även en annan aspekt. I arbetet som ambulanssjuksköterska kommer de ofta att ha publik när de arbetar. Anhöriga, räddningstjänst, massmedier eller nyfikna förbipasserande. Att ha fått se sig själv agera i sådana komplexa lägen kan vara till stor hjälp och utvecklar framför allt kommunikationen.