BarnmorskanTina Johansson hinner bara ta ett bett av sina ljusrosa kaviarmackor. Hon har mycket att berätta. Under två år har hon haft mer än hundra enskilda samtal med kolleger. Ett varje gång någon förlöst en kvinna som spruckit i ändtarmsmuskeln.

Skuld och skam

Det är inte bara kvinnornas stora skräck, även barnmorskornas. Tina Johansson har gjort arbetskamrater både arga och ledsna med sina detaljerade frågor: Hur var stämningen på rummet? Fick du med dig kvinnan? Hur såg mellangården ut?

–Det här är känsligt. Du känner dig så himla skyldig som barnmorska när det är en stor ruptur.

Men med det strukturerade samtalet går det ofta att hitta en trolig orsak till skadorna. Barnmorskorna kan använda en jobbig upplevelse till att utvecklas, i stället för att fastna i eget ältande och skuld — vilket är vanligt, visar forskning.

Individuell återkoppling

–Jag kom vidare och fick lättare att gå in i ett förlossningsrum igen, säger Maria Lind, en av många på avdelningen som gått stärkt från ett samtal med Tina Johansson.

Individuell återkoppling är en del av ett större utvecklingsprojekt, som tydligt visar att en medveten och långsiktig satsning på att få ner antalet bristningar ger resultat. I dag förlöser barnmorskorna på Östra sjukhuset med större medvetenhet om vad de kan — och inte kan — göra för att förhindra skador på bäckenbotten.

Alla har fått praktiskt utbildning. De jobbar två och två i slutet av förlossningarna och vad som görs för att undvika bristningar har blivit en naturlig del av den feedback kollegerna ger till varandra. Det kan handla om allt ifrån hur du håller dina händer till hur du påverkas av stressade doktorer och stämningen på rummet. Den vanligaste omständigheten när det blir en svår bristning är att förlossningen av någon anledning gått för fort, berättar Tina Johansson.

Lite forskning

När det gäller att förebygga bristningar så finns det i dag ingen forskning som belägger att en viss förlossningsställning är bättre än en annan. Inte ens perinealskyddet som de flesta använder finns det stark evidens för. Det enda som har visst belägg i forskningen är varm handduk mot underlivet och långsamt kontrollerat framfödande. Detta visas bland annat i en ny studie från Danderyds sjukhus utanför Stockholm där kvinnor fått krysta spontant, men barnmorskan gått in och bromsat och sedan sett till att huvudet föds fram i slutet av en värk och kroppen på nästa.

Barnmorskorna på Östra sjukhuset har tagit inspiration från Norge och jobbar sedan ett år tillbaka med ett mer utvecklat perinealskydd. Knogarna eller handflatan hålls kvar i ett tryck mot mellangården efter att huvudet kommit ut. De låter barnets kropp rotera utan hjälp. Vid nästa värk håller barnmorskan ihop barnets axlar om det behövs och skyddar muskler och vävnader från den bakre axeln. Mamman andas och barnet föds fram lugnt och försiktigt.

Nya arbetssätt

Genom att prata mer har barnmorskorna kommit på idéer som de förvånat konstaterar att de borde ha tänkt på tidigare. Till exempel får alla nyförlösta i dag en bra bedövning innan de undersöks i slidan och rumpan. Det gör undersökningen lättare, samtidigt som mamman får en lugn stund tillsammans med sitt nyfödda barn på bröstet.

Barnmorskorna hittar nu skador som de tror att de kan ha missat tidigare. Exempelvis rupturer på analsfinktern hos kvinnor som fortfarande har en helt oskadad mellangård.

Den suturering som barnmorskorna ansvarar för har också utvecklats. Bland verktygen finns numera två fransyskor som är till hjälp för att få tag i alla muskelfästen när mellangården sys ihop.

–Det finns ingen här som fram till för två år sedan varit lika säker på att man sytt ihop alla muskler, som vi är i dag, säger Tina Johansson.

Känslig fråga

När hon och kollegerna började prata mer om bristningar kom de första positiva förändringarna. I dag lämnar hälften så många kvinnor kliniken med skador på sfinktermuskulaturen, 1,47% av alla normalförlösta under 2015. Resultatet har peppat alla att fortsätta. Men det finns några känsliga frågor kvar att hantera.

Det är fortfarande vanligare med bristningar bland mer oerfarna barnmorskor och det finns kolleger vars patienter oftare får större bristningar. Hittills är detta något som gruppen inte diskuterat. Men arbetet fortsätter.

Läkarna inspirerade

På en tavla nere på förlossningen står de uppmuntrande siffrorna uppskrivna. April blev en extra bra månad. Inspirerade av barnmorsk­ornas arbete ska nu även läkarna börja med individuell feedback efter sugklockeförlossningar där kvinnor drabbas av allvarliga rupturer.

–Vi går inte och inbillar oss att vi ska få ner siffrorna till noll, men kvinnor ska inte behöva få rupturer för att vi inte gör det vi kan, säger Tina Johansson.

Liknande projekt är på gång på flera håll i landet. Bland annat på Danderyds sjukhus där sfinkterskadorna gått ner bara de senaste månaderna.