Det ansågs snudd på omöjligt att finna en kvinna, tillräckligt stark att starta den första utbildningen för sjuksköterskor i Sverige. Adliga Emmy Rappe fick — trots sin despotiske far — åka till London 1866 och läras upp av självaste Florence Nightingale.

De två eleverna tittar tillgivet på sin handledare och chef, unga Emmy Rappe, som säger att hon är en riktig sjuksköterska. Emmy Rappe är visserligen lite förnäm, och har mycket speciella idéer, men hon är också snäll och uppmuntrande. Hon anser, märkligt nog, att avdelningen ska vädras varje dag, vilket gör att alla får frysa. Sedan blir det extra arbete med vedeldningen i kaminerna. Det är väl en sak att vädra där borta i London, men i Uppsala på vintern kan det knappast få någon att bli frisk. Emmy säger att de inte har tillräcklig utbildning för att förstå.


Emmy själv går i den långa korridoren på det nybyggda, vackra sjukhuset i Uppsala 1868. Läkarna är stolta över hur modernt det är. Ändå är det så miserabelt jämfört med de brittiska sjukhusen. Det går trögt att genomföra förbättringar. På ett sätt har hon som kvinna kommit långt, som både är föreståndarinna för en sjukhus­avdelning, översjuksköterska och lärare för nya elever. Ändå viftar läkarna bort hennes åsikter och hennes titel står mest på papperet.



Det känns svårt att skriva sanningen i breven till kära Florence Nightingale, som följer hennes arbete så intresserat. Emmy skäms över att madrasserna fortfarande är av halm och endast kuddarna är bolstrade med hästhår. Så povert det är här i Sverige, jämfört med rikedomen i England, tänker hon. Men renligheten har blivit bättre sedan hon själv tog över sjukhusets linneförråd och varje patient får rena lakan.


Florence förutspådde hur krävande rollen skulle bli och att bara en mycket speciell kvinna kunde klara den: att starta något så omvälvande för sjukvården som att ha en sjuksköterska som föreståndarinna med ansvar både för avdelningar och utbildning.


Emmy Rappe tvivlar allt mer på att det var rätt att välja just henne. Det är en gåta hur de lyckades övertala far att släppa i väg henne. Han som är känd för att vara både konservativ och snudd på en tyrann. Men allt var spänt hemma på godset i Strömsrum efter hennes förälskelse. Far fick henne att förstå, i gräl efter gräl, att han inte tänkte tillåta att hon gifte sig med sin käresta, som bara var en vanlig guvernant. För en adlig kvinna var det otänkbart. Han lät henne kanske åka för att förebygga en skandal. Dessutom var hans egen syster en förebild för Emmy. Hon, lika egensinnig som Emmy, hade flyttat till Lund och börjat assistera en läkare vid operationer.



Efter den långa resan till London med tåg och sedan båt från Göteborg kom det som en mindre chock att Florence Nightingale var så försvagad och sjuklig efter att ha arbetat alltför hårt under Krimkriget och med att skapa sin sjuksköterskeskola på St Thomas sjukhus. Det var också svårt att alls förstå engelskan i början, men det blev lättare allteftersom.


I England var sjuksköterskorna så annorlunda mot i Sverige. Propra, artiga damer i speciella dräkter med vacker, svepande kjol, men också förkläde och hätta. Inte som de fattiga, olärda tanterna som arbetar som sjukvakterskor på svenska sjukhus. De har grova kläder och luktar illa av kål, svett och ibland sprit. De gör visserligen stor nytta, men vilken skillnad när en kristen kvinna hänger sig åt omvårdnaden av kärlek och som välgörenhet och inte bara för lönens skull.



Emmy vaknar abrupt ur sina tankar om tiden i London. Troligtvis kommer hon aldrig att resa tillbaka, men hon lovar sig själv att fortsätta skriva brev till Florence. Nu gäller det att inte ge upp kampen om nattsjuksköterskor, det måste gå. Denna eviga brist på pengar, inte alls som i England där regeringen bidrar med medel till sjukvården. Varje sjukhus är beroende av kyrkan eller privata donationer. Fattigdomen här i landet är utbredd, trots den långa freden, men folket svälter och många har dött av umbäranden och köld.


Sjuksköterskornas och elevernas sal ligger intill två avdelningar och de sover alltid med dörren öppen så att patienterna kan väcka dem och få hjälp även på natten. Det är orimligt, men trots att de två chefsläkarna är trevliga män, som vill att sjukhuset ska vara välorganiserat så hindrar deras fördomar många framsteg. De anser att nattsjuksköterskor är en fånig idé från början till slut. Emmy önskar att hon kunde övertyga dem om att en kvinnlig sjuksköterska som sjukhusets föreståndarinna, med riktig makt, skulle förbättra vården.



Det går så trögt, trots att två hela år passerat sedan Föreningen för frivillig vård av sårade och sjuke i fält fick igenom beslutet att kvinnor skulle få börja utbilda sig till sjuksköterskor. Det var bara män i föreningen och de tyckte kvinnor var mer lämpade än män för omvårdnad, trots att det innebär att kvinnorna behöver få en utbildning och inte kan gifta sig. Flera sjukhus i landet var positiva till den omdiskuterade idén och har hört talas om Florence Nightingale. Dessutom finns ju Fredrika Bremer som skriver böcker här i Sverige om att kvinnor kan ha rättigheter.


Emmy bestämmer sig för att fråga Florence Nightingale i nästa brev hur hon skulle ha gått till väga för att få nattsjuksköterskor på avdelningarna.


KÄLLOR:
God Bless You, My Dear Miss Nightingale. Letters from Emmy Carolina Rappe to Florence Nightingale 1867—1870.

Svensk sjuksköterskeförening 100 år. Bilder av sjuksköterskan.