En sjuksköterska reagerar på att patienten utsätts för en plågsam livsuppehållande behandling i stället för att få palliativ vård. En annan tycker att anhöriga kräver för mycket och blir provocerad. Hur ska de hantera sina känslor? Hur ska de göra för att inte låta sig påverkas för mycket? Och framför allt: hur påverkar deras känslor patienterna?

Etikronder handlar om att prata och reflektera över etiska dilemman kring patienten eller patientens närstående. Forskaren Mia Svantesson Sandberg vill understryka det – annars är det lätt att blanda ihop etikronder med psykosocial handledning.

– Många har behov av att prata om det som känns jobbigt i arbetsgruppen eller i organisationen, men här gäller det att inte tappa fokus på patient och på anhöriga. Det är deras perspektiv som är det viktiga, även om det inte är vattentäta skott mellan etikronder och handledning eftersom reflektion över egna känslor och relationer i gruppen också har effekt på bemötandet, säger hon.

Europeiskt forskningsprojekt

Mia Svantesson Sandberg är sjuksköterska och post doc-forskare vid universitetssjukhuset i Örebro och Warwick University i England. 2008 skrev hon en doktorsavhandling om etikronder och etiska aspekter på livsuppehållande behandling. Nu ingår hon i en europeisk forskargrupp som utvecklar ett instrument för utvärdering av sådana ronder. Inom ramen för projektet har forskarna spelat in 70 etikronder på tio arbetsplatser inom sjukvård och äldreomsorg.

Hur vanliga etikronderna är i arbetsvardagen på svenska sjukhus har Mia Svantesson Sandberg inga uppgifter om, men metoden praktiseras åtminstone i Uppsala, Umeå, Göteborg, Västerås och Karlskoga. Att den inte är mer spridd tror hon kan bero på att man i dagens slimmade arbetsorganisationer inte anser sig ha tid. Trots att reflektion borde vara så viktigt.

– När det praktiseras beror det ofta på att några eldsjälar driver frågan. Etikronderna ska äga rum så nära arbetsplatsen som möjligt, de ska handla om verkliga patienter och för att få in så många perspektiv som möjligt bör alla professioner i teamet delta. Då blir det ju en resursfråga.

Externa ledare

De inspelade etikronderna i studien har letts av externa ledare – eller facilitatorer. I flera fall av en sjukhuspräst, som finns nära patienterna men inte ingår i arbetsgruppen.

– Ledarens roll är att komma med provokativa inspel. Om gruppen pratar om en anhörig som alla är överens om är besvärlig ska ledaren stöka till genom att ställa frågor som får dem att även förstå anhörigas eller patientens perspektiv.

Studien visar att de flesta deltagarna är positiva till alla effekter av etikronderna som rör samarbete, känslomässigt stöd, moralisk reflektionsförmåga, moraliskt förhållningssätt och konkreta resultat.

Mest positiva är undersköterskor inom äldreomsorg. Äldre är mer positiva än yngre, kvinnor mer än män, och minst positiva är läkarna. Framför allt uppskattar man att få sitta ner tillsammans, ha en öppen kommunikation, lära sig förstå varandra bättre och se saker ur olika perspektiv.

Även psykosociala frågor

Analysen av inspelningarna visar att den största delen av samtalen ägnas åt etiska reflektioner, men en stor del handlar också om psykosociala frågor. Därefter kommer diskussioner om konkreta handlingar och beskrivningar av patientens situation.

I en del fall har ronderna lett till handlingsplaner, men när det gäller etik är det handlingsinriktade inte det viktigaste.

– Team som är mer reflektionsbenägna än lösningsfokuserade får mer saker att hända. De som tar ett steg tillbaka och funderar över vad som är problemet inser att även om det inte går att förändra patienten går det att förändra sitt eget förhållningssätt, säger Mia Svantesson Sandberg.