I november lämnar Johanna Davidsson sitt jobb som sjuksköterska på Legevakten i Nordnorge för att börja resan mot Antarktis. Från start vid kontinentens kustlinje till mål i mittpunkten handlar det om en skidtur på drygt 1 300 kilometer. Den ska hon klara utan vare sig assistans eller depåer och med en pulka som från början väger över 100 kilo. Med en hastighet av drygt två mil om dagen räknar hon med att vara framme efter cirka två månader.

Trots att det här äventyret skiljer sig rejält från hennes dagliga arbetsuppgifter som sjuksköterska hoppas Johanna att det kan kasta ljus över det yrke som hon är mycket stolt över. Projektet har hon döpt till Solosister. 

– Jag vill göra något mer av den här resan och tycker att det passar bra att lyfta fram sjuksköterskor. Det är så mycket fokus på brist och dåliga arbetsförhållanden. Det är ett otroligt yrke med många möjligheter som med fördel kan kombineras med andra intressen.

Trivs på fjället

Att vara äventyrare kan också vara en hjälp i arbetet som sjuksköterska. Johanna är van att fatta logiska beslut och litar på att hon klarar av tuffa situationer.

Sedan hon avslutade utbildningen för ett och ett halv år sedan har hon arbetat i Tromsö. Men det var inte den höga lönen som lockade henne dit, utan närheten till naturen. Att kunna dra ut på fjället före eller efter ett arbetspass är livskvalitet för 32-åriga Johanna. Skiftarbetet ger henne också en möjlighet att komma ut på längre turer.

– Här kan det komma snö ända fram till juni, vilket passar mig perfekt. Är det barmark kan jag istället välja att klättra, vilket är ett annat av mina stora intressen.

I dag arbetar hon 75 procent på Legevakten, kommunens motsvarighet till akuten dit även distriktspatienter kommer för bokade besök.

– Jag skulle aldrig kunna arbeta på ett sjukhus i långa korridorer och instängd i små rum. Jag måste ha närhet till att kunna komma ut. Samtidigt finns det mycket av den vården som intresserar mig, akutsjukvård till exempel.

Dyrt projekt

På sista tiden tycker hon dock att det har blivit alldeles för mycket stillastittande inomhus. För att kunna ro i land projektet första-svenska-solo-till-Sydpolen har Johanna får spendera nästan all ledig tid framför datorn. Eftersom det är en kostsam historia behöver hon ragga sponsorer, planera utrustning och läsa på. Bara resan till Chile och flyg till och från baslägret inklusive försäkring kostar drygt en miljon kronor.

Förberedelserna omfattar även pulkadragning på skidor i motvind, veckolånga ensamturer på vinterfjället och provsmakning av chokladfyllda energikakor.

Namnet Solosister anspelar också på ett annat systerskap. För två år sedan korsade hon Grönland på längden tillsammans med en av sina storasystrar. De blev de första svenskorna som tog den rutten och fick därefter utnämningen Årets kvinnliga äventyrare. Redan då väcktes drömmen om Sydpolen. Eftersom hennes syster sedan dess blivit gravid och fått barn är förutsättningarna annorlunda i dag.

Ensam inget hinder

– Det var inte helt självklart att jag skulle göra detta själv, men efter att ha funderat ett tag kom jag på att jag vill köra ändå. Att göra det ensam blev en extra sporre mot målet. Resan blir inte bara en geografisk resa utan och också en inre resa, när man får tid att tänka klart alla tankar.

Vad är du mest orolig för?

– Att jag ska skada mig, eller att jag blir sjuk. Även om jag kan kalla på hjälp via satellittelefonen så är de inte precis en halvtimme därifrån. Men jag hoppas att jag kan ha användning av min sjusköterskekomptens, bland annat genom att bedöma allvaret i olika tillstånd och vad jag packar i min medicinväska. Sedan får jag se om jag klarar att sy ihop mig själv om det skulle bli aktuellt, säger Johanna.

Är du inte ens mörkrädd?

– Nej, det är jag inte. Det finns inga farliga djur och dessutom kommer det att vara ljust dygnet runt på Sydpolen den tiden på året. Det är jag van vid från midnattsolen i Tromsö.