– Förr sa folk upp sig för att lönen var för låg eller för att de velat göra något annat, men nu är det på grund av stressen – så har det aldrig varit förr. Vi blir bara färre och färre och stressen bara värre, säger Lena Björnberg-Sederlin, sjuksköterska på dialysmottagningen sedan 1982.

Det är det senaste året som situationen försämrats. Som skyddsombud gjorde Lena Björnberg-Sederlin tillsammans med mottagningens andra skyddsombud, en anmälan till Arbetsmiljöverket före jul. Efter ett arbetsplatsbesök har myndigheten öppnat ett nytt ärende och överväger att besluta om ett förläggande och eventuellt vitesbelopp, om inte arbetsgivaren ser till minska riskerna i arbetsmiljön.

– Anmälningen var vårt sätt att skrika att något måste göras. Vi vill rädda vår mottagning, vi tycker så mycket om att jobba här, och vad händer annars med patienterna? säger Lena Björnberg-Sederlin.

”Måste lyssna”

Hon och hennes kolleger upplever att de är överens med cheferna på verksamhetsnivå. Men högre upp i hierarkin tycker de att det saknas insikt.

– De måste börja lyssna, säger Anna-Maria Lindberg, sjuksköterska på mottagningen sedan ett år tillbaka. Det är inte bara att gå till bemanningsföretagen, det krävs åtta veckors introduktion för att jobba här. Det är så frustrerande, arbetsgivaren har ju folk här som brinner för sina jobb och som har kompetensen, de borde vara rädda om oss.

Förutom den långa introduktionen krävs också körkort för dialysmaskinerna.

Normal bemanning är 32-34 sjuksköterskor, nu är man nere på 17, varav två sagt upp sig. Samtidigt har antalet patienter ökat från avsedda 75, till mellan 90 och 100. Det innebär sammanlagt 240 behandlingar i veckan. Tio tjänster är vakanta, många har gått ned i arbetstid för att de inte orkar, en del arbetstränar efter en sjukskrivning.

Sjukskrivningen på 10 procent är högre än på andra håll. Övertidstimmarna många.

Ont i bröstet

Lena Björnberg-Sederlin är också deltidssjukskriven.

– Jag fick ont i bröstet i december och bestämde mig för att hellre sjukskriva mig en kortare tid än att riskera att bli utbränd. Som många andra här led jag av stress och svårigheter att koncentrera mig. Jag litade inte på mig själv längre, det blir en moralisk stress.

Patienterna ska övervakas hela tiden under de 4-6 timmar de ligger i dialys. När allt färre finns på plats ökar stressen och rädslan att begå ett ödesdigert misstag. Det långsiktiga arbetet, som dokumentation och utbildning av patienterna blir lidande.

En njursjuk patient som behöver dialys, överlever i genomsnitt i åtta dagar utan dialys så mottagningen sysslar med livsuppehållande verksamhet, påpekar personalen. Än så länge har patienterna inte utsatts för fara.

– Nej, men vi går på knäna för att inte hamna i den situationen, säger Lena Björnberg-Sederlin.

Oroliga patienter

Hur sommaren ska bli är ett frågetecken. Till skillnad mot många andra verksamheter kan man ju inte stänga ned.

Underbemanningen har skapat mycket oro hos även hos patienterna, det har framgått på bland annat samrådsmötena, enligt Lena Björnberg-Sederlin. Patientgruppen har anmält situationen till Inspektionen för vård och omsorg och Patientnämnden.

I Arbetsmiljöverkets underrättelse till arbetsgivaren talas det även om att det förekommit "rasistiska och kränkande påhopp" från patienter mot anställda.

– Patienterna påverkas såklart också av situationen, de flesta av dem är ju i ett utsatt läge från början, säger Anna-Maria Lindberg.

röntgensjuksköterska förtroendevald VF
huvudskyddsombud MK1-divisionen, KS
Vi väntar på att arbetsgivaren ska svara på anmälan nu, annars misstänker vi att det blir vite, säger Erika Lagtun, huvudskyddsombud för MK1-divisionen vid Karolinska.

Med en god arbetsmiljö blir det också bättre för patienterna menar hon och får medhåll av Erika Lagtun, facklig förtroendevald för Vårdförbundet och huvudskyddsombud för divisionen.

– Har man en personalgrupp som inte mår bra får man lägre patientsäkerhet, ofta skiljer man på de begreppen men det hör ihop, säger hon.

Kortare arbetstid

Hur tror de då att utvecklingen kan vändas rätt igen? Listan på åtgärder de nämner är lång, men en sak toppar.

– Vi har diskuterat 32 timmars arbetsvecka, då kunde man se om man kan locka ny personal och behålla den man har, och kan bygga upp verksamheten igen, säger Lena Björnberg-Sederlin.

– Drömscenariot är naturligtvis också högre lön och uppskattning för det vi gör, tillägger hon med ett snett leende.