Den 1 januari 2015 trädde den nya patientlagen i kraft. Syftet var att stärka och tydliggöra patientens ställning i vården och främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Patientcentrerad och personcentrerad vård har lyfts fram.

Men vad har egentligen hänt i praktiken under det första året med den nya lagen?

En rad hinder

Regeringen har avsatt 24 miljoner för lagens införande. Under 2015 genomfördes olika utbildnings- och informationsinsatser kring patientlagen – främst till vårdpersonalen. Insatser har också gjorts för att stärka möjligheterna för patienterna att söka öppenvård i hela landet.

Men enligt myndigheten Vårdanalys så har det inte skett några genomgripande förändringar, trots att företrädare för landstingen säger sig ha en positiv syn på den nya lagen.

Vårdanalys listar en rad hinder för patientlagens införande:

  • Det saknas delvis kunskap och samsyn kring hur lagen ska tolkas. Det gäller till exempel bestämmelserna om en förnyad medicinsk bedömning, fast vårdkontakt och om att inhämta patientens samtycke.
  • De konkreta verktygen och stödsystemen för att arbeta enligt patientlagens intentioner är begränsade, i synnerhet när det gäller "mjuka" frågor som bemötande och delaktighet.
  • Många anser att patientlagen konkurrerar om uppmärksamheten med andra uppgifter och styrsignaler som också anses angelägna.
  • Professionerna uppfattar att patientlagen kan skapa nya etiska dilemman, exempelvis kring integritet, ansvar och jämlik resursanvändning.

Vårdanalys skriver också i sin rapport att landstingens ansträngda ekonomi och brist på fast personal gör att det är svårt att upprätthålla kontinuiteten i vården. Ersättningssystem som inte premierar nytänkande är ett annat hinder, liksom brist på gemensamma administrativa lösningar och att det inte finns en samlad journalföring eller ett gemensamt system för remisshantering.

Personcentrerad vård

Myndigheten har upprättat en lista på sex punkter för att förbättra tillämpningen av den nya patientlagen:

  • Underlätta för patienterna att påverka vården – som individer eller kollektiv. Vården måste ta ett större ansvar för att involvera patienten, utifrån vad hen önskar eller förmår, för att få del av patientens kunskap om sin sjukdom och sin egen vård.
  • Ett starkt ledarskap och långsiktiga strategier.
  • Bredare kunskap om effekterna av patient- och personcentrerad vård.
  • En utökad nationell samordning och investeringar i gemensamma administrativa lösningar. Landstingens möjligheter att uppfylla lagens krav kan underlättas av att gemensamma administrativa lösningar kommer på plats, exempelvis en plattform för utbudsinformation, samsyn kring remissregler och en nationell listningstjänst.
  • Stärkt uppföljning av lagens effekter med redan befintliga verktyg, bland annat via Nationell Patientenkät.
  • Tydligare incitament för förändrade arbetssätt. Det tydligaste exemplet är att ersättningsystemen inte anses främja nya metoder och tekniker i vården.

Vårdanalys har intervjuat företrädare för sex olika landsting med olika storlek och geografiskt läge om deras arbete med införandet av patientlagen. De har också intervjuat företrädare för myndigheter och andra organisationer för att få en bild av hur nationella aktörer arbetar med införandet.