Ett av Prehospens seminarieblock handlade om larmcentralens omöjliga uppgift. Anna Carin Wahlberg, sjuksköterska som i många år arbetat med telefonbedömningar vid SOS Alarm, var en av föreläsarna. 2004 disputerade hon och i dag är hon universitetslektor och ordförande för TRIHS, föreningen för telefonsjuksköterskor.

När Anna Carin Wahlberg talar om telefonbedömningar menar hon de samtal som sjuksköterskor vid SOS Alarm och 1177 har med uppringande hjälpsökande. Det finns ungefär tusen sjuksköterskor – ofta med lång erfarenhet från flera olika specialiteter inom sjukvården. Hon tycker att de borde vara fler.

– Samtalen till 1177 besvaras alltid av sjuksköterskor, men många larmoperatörer vid SOS Alarm saknar medicinsk utbildning och då är det ändå ofta svåra bedömningar de ställs inför. Det behövs sjuksköterskekompetens för att hjälpa alla vårdsökande till rätt vårdnivå.

Skickas runt för mycket

Hon tycker också att telefonbedömningarna borde organiseras på ett annat sätt. Det personcentrerade synsättet har inte fått fäste i den här delen av sjukvården, enligt Anna Carin Wahlberg. Ett exempel på det är att de hjälpsökande skickas runt till olika nummer.

– En patient kan inte förväntas ställa diagnos på sig själv. Den som ringer 112 för att få ambulans och inte får det måste ringa ett annat nummer. Så är dagens organisation. I stället borde hjälpsökande få hjälp till rätt vårdnivå – oavsett vilket nummer de ringer, säger hon.

Under sin föreläsning berättade hon om den senaste forskningen kring telefonbedömningar som görs av sjuksköterskor på sjukvårdsrådgivningar 1177 och av sjuksköterskor inom SOS Alarm.

Landets 21 sjukvårdsrådgivningar tar emot 5,5 miljoner samtal per år. Vanligast är att de handlar om feber hos barn, läkemedel och buksmärtor. SOS Alarm tog under 2014 emot 1,3 miljoner ambulansprioriteringar. 84 procent av dem var prio ett eller två.

Den vårdsökandes perspektiv

Studier av hur telefonbedömningar fungerar ur vårdsökandes perspektiv visar att de anser att väntan är för lång, att de – förutom sina hälsoproblem – är oroliga, att ett vänligt bemötande är viktigt, och att de litar på de sjuksköterskor de talar med.

– Ibland visar det sig att de litar för mycket på sjuksköterskan. Så mycket att en mamma som är orolig för sitt barn inte åker till sjukhus för att hon fått ett lugnande besked – trots att hon borde.

Sjuksköterskeperspektivet av telefonbedömningarna visar att sjuksköterskorna visualiserar, att den icke-verbala kommunikationen – som hosta och andning – är viktigt, att de har olika grunder för sin bedömning: det verbala, det icke-verbala, närhet till sjukhus, och mycket mer. De säger sig också fungera både som vårdare och grindvakter och önskar sig regelbunden kompetensutveckling.

Organisationsperspektivet visar bland annat att resursbrist i sjukvården gör det svårare att skicka hjälpsökande till rätt vårdnivå. Och att rätt vårdnivå är önskvärt eftersom det är kostnadseffektivt.