Det kom ett mail till Vårdfokus. Ett mail från en ung sjuksköterska som arbetat på en vårdcentral med hög arbetsbelastning och många sjukskrivna. Hon fick direkt ta stort ansvar och axla en tung arbetsbörda på en dåligt fungerande arbetsplats. Pressen var så stor att hennes kropp till slut sade ifrån och Maria fick en hjärtinfarkt bara 32 år gammal.

– Det arbetstempo som är nu är inte hållbart i längden. Min arbetsplats är inget extremt undantag, det är likadant nästan överallt i vården, säger Maria Sjödén.

Det här är hennes egen berättelse.

"I januari 2008 blev jag färdig sjuksköterska. Jag var full av entusiasm, redo att prova på mitt nya yrke. Jag var nöjd med mitt val. Det fanns många valmöjligheter när det gällde arbeten och jag tyckte om att arbeta med människor. Att få göra något för andra, få vara till hjälp, trösta, lindra - det gav mig glädje.

Jag hann prova på att arbeta både på medicin och kirurgavdelning innan det var dags att gå vidare till mitt drömjobb. Det som hägrat ända sedan jag gick utbildningen. Jobbet på vårdcentral. Det kändes som ett steg i rätt riktning. Jag tyckte om att arbetet var varierande och att man kunde inrikta sig mot hälsofrämjande arbete.

Alla var glada att jag var där. De hade varit kort med folk ett tag och de som var kvar gick på knäna. Flera var sjukskrivna, vissa hade slutat och nån var hemma och var föräldraledig. Inskolningen blev kort trots att jag aldrig hade arbetat på vårdcentral tidigare. Jag kastades in i arbetet och arbetsuppgifterna hopade sig snabbt över mig. Det fanns många ansvarsområden och någon måste täcka upp för de som var hemma och sjukskrivna och de som slutat. Jag såg det som en utmaning. Jag var glad att kunna vara till nytta och över uppskattningen jag fick av kollegorna.

Vi hann inte svara i telefon

Huvudet snurrade när jag kom hem om kvällarna. Det var mycket nytt, högt tempo och mycket ansvar. Det var också svårt att överlämna uppgifter till någon annan när vi var så få. Under en period var det bara jag och enhetschefen som var där och bemannade upp bland sjuksköterskorna. Det var tungt. Ibland kom det vikarier eller stafettsköterskor som var där några veckor. Då lättade det lite tillfälligt.

Det var många som kom som "drop-in" till vårdcentralen utan att ha någon tid. Till stor del berodde det på att vi inte klarade av att ta emot alla telefonsamtal med den lilla personalstyrka som vi var. Bara drygt hälften av alla telefonsamtal som kom in blev besvarade. De som kom som "drop-in" tog tid. Ofta mer tid än ett vanligt telefonsamtal hade gjort och rasterna gick åt till att försöka komma ikapp.

Långsamt och nästan omärkligt började det som skulle vara nåt nytt och roligt att tappa sin charm. Det började kännas tungt att gå upp på morgnarna. Tungt att veta att ännu en dag kom då man inte räckte till. De andras strategi för att slippa arbete verkade vara att antingen gömma sig eller vägra. Säga att någon annan fick göra det. Reagera med ilska. Skydda sig själva. Det fanns inget team tänk. Ingen vi-känsla. Inget att man ville hjälpa till. Inget att man försökte se till att alla skulle få äta lunch eller hinna ta en kaffekopp. Att försöka överleva och ta sig igenom dagen själv verkade vara det som gällde. Stressen verkade ha förblindat oss. Fått oss att glömma att vi var ett team, att vi tillsammans kunde göra ett bättre jobb än var och en för sig.

Hörde hjärtslagen i huvudet

Inne på mitt rum på vårdcentralen var det ensamt. Det var svårt att hitta någon kollega att få hjälp av och jag såg till slut knappt mina kollegor. Rasterna, som hade varit den självklara mötesplatsen, försvann efter ett tag till förmån för att hinna ikapp med arbetet. Rummet blev som mitt fängelse. Jag drog en lättnadens suck varje eftermiddag när jag fick gå därifrån.

Dagarna på jobbet kändes långa. Hjärnan var trög. Gråten satt i halsen hela tiden. Hjärtat slog hårt. Jag hade fått problem med att sova på nätterna. Trots att jag var så trött att jag knappt orkade hålla ögonen uppe vaknade jag av hjärtklappning. Kunde inte sova. Hörde hjärtslagen i huvudet. Huvudvärk hade blivit något jag levde med. Ett ständigt tryck i huvudet som aldrig ville släppa. Jag hade en envis röst inom mig som bad mig stanna upp, tänka om. Göra något annat. Men jag tryckte bort den. Ville inte lyssna. Ville inte höra när mitt hjärta grät.

Orken på helgerna fanns inte heller kvar. Jag blev tacksam när min sambo och son åkte iväg på något. Behovet av vila verkade inte kunna fyllas. Vänner orkade jag inte träffa. Jag drog mig undan. Slutade ha saker att säga. Blev tyst.

Jag gick ner i tid

Jag ville inte erkänna ens för mig själv att jag var inne på fel väg. Jag hade ju fått allt jag drömt om – allt borde egentligen kännas ganska fantastiskt. Jag hade fått jobbet som jag drömt om. Huset jag önskat mig. En trädgård att sköta om och pyssla i. Och jag hade en underbar son och sambo. Jag borde vara nöjd.

Jag gick ner i tid på jobbet, var hemma och var föräldraledig med min son 25%. Jag tänkte att det skulle göra att jag fick mer ork. Men helt plötsligt försvann all den administrativa tid i slutet av dagen då jag tidigare hade kunnat ta igenom dokumentation och andra administrativa uppgifter. Det kändes lite som ett straff.

Verksamhetschefen blev sjukskriven några månader efter att jag börjat. Pressen var stor på oss alla. Det verkade inte finnas någon att vända sig till. Ingen som hade ansvaret. "Det finns inte personal. Vad ska jag göra." var det enda svaret vi fick på hur vi skulle få det att fungera med så få sköterskor. Det fanns en hopplöshet i hela organisationen. En organisation där man helst ville lägga allt ansvar på den enskilde. "Det är var och ens ansvar att säga till om belastningen blir för stor." Det var bara det att det inte fanns någon som kunde avlasta en. Vi var inte tillräckligt med personal. Punkt. Det var inget som gick att prioritera bort. Inget som gick att organisera bort. Omläggningar måste göras, sjuka tas om hand. Oavsett.

Kroppen sa ifrån - ordentligt

Tröttheten och orken blev sämre och sämre. Det enda som höll mig uppe var tanken på sommarsemestern som hägrade. Då skulle jag väl äntligen bli pigg. Få känna mig som vanligt igen. Orka med. Tycka att saker var roliga igen. Men veckorna under semestern gick fort. Alldeles för fort. Och tiden var för kort. Den räckte inte till. Redan dagarna efter att jag kom tillbaka till arbetet kände jag att hjärtklappningen kom tillbaka. Nu hade jag också tryck över bröstet. Det här som varit min chans att vila upp mig. Nu var den borta och jag hade fortfarande ingen ork. Veckorna och månaderna innan nästa chans till återhämtning bredde ut sig framför mig. Mitt inre skrek att det var för långt bort.

Inte långt efter sommarsemestern så tog det stopp. Kroppen sa ifrån - ordentligt. Jag kände hela veckan innan hur hjärtklappningen och huvudvärken tilltog. Trycket över bröstet var konstant. Jag sov väldigt lite på grund av att hjärtat slog så fort. Trots att jag var så trött kom jag inte ner i varv. Min kropp gick på högvarv.

Trettiotvå år gammal och hjärtinfarkt

Till slut gick jag till läkare. När jag kände att det verkligen inte gick längre. Trycket i bröstet hade ändrat karaktär, börjat göra mer ont. Jag blev inlagd på hjärtintensivavdelningen. Min puls var snabb. Blodtrycket högt. Jag hade förändringar på EKG:et och stigande hjärtmarkör prover. När Jag skrevs ut fick jag veta att jag haft en hjärtinfarkt typ 2.

Trettiotvå år gammal och hjärtinfarkt. Mina kärl var fina och jag hade inte någon propp i hjärtat men pulsen gick alldeles för snabbt. Belastningen på hjärtat blev för stor. För mig kändes det som om stressen långsamt höll på att ta livet av mig.

Jag skrevs ut med medicin som skulle sänka pulsen och två veckors sjukskrivning, sen räknade de med att jag skulle må bra igen. Vara tillbaka i produktion.

Varför mådde jag så dåligt?

Väl hemma sov jag mest. Tänkte. Två veckor gick och jag mådde inte bättre. Hjärtklappningen ville inte ge med sig. Sjukskrivningen blev förlängd två veckor. Sedan ytterligare två veckor. Läkarna verkade frågande. Oförstående. Jag som var så ung. Varför mådde jag så dåligt? Jag borde redan vara tillbaka i arbete tyckte jag mig kunna utläsa i deras frågande tonfall.

Tankarna och drömmarna efter ett annat liv började ta form under min sjukskrivning. Ett liv som gick att leva, som inte bara handlade om att överleva från dag till dag.

Det krävdes mod att se sanningen i vitögat. Att erkänna för mig själv att jag inte var inne på rätt spår. Att det jag arbetade med inte längre skänkte den glädje och tillfredsställelse som det gjort från början. Att jag kanske faktiskt inte var gjord för att stressa från morgon till kväll. Att min kropp behövde mer tid till återhämtning. Jag hade kommit till en återvändsgränd. Funderingarna var många. Kastade jag bort min utbildning om jag valde att sluta? Vad hade jag för möjligheter att få ett annat jobb? Vilken lön kunde jag få utan utbildning? Och en liten röst som sa, spelar det egentligen någon roll, är inte livet mer värt.

För mig blev det en vändpunkt

Jag hade rehabmöte med min chef. Jag berättade att jag funderade på att säga upp mig. Min chef tittade på mig. Sa lite avvaktande att hon förstod men undrade vad jag trodde att jag kunde få för jobb som var bättre? Att vara sjuksköterska var ett stressigt jobb. Det var vad jag valt. Vilken arbetsplats jag än valde skulle det se likadant ut.

För mig blev det en vändpunkt. Man kan välja och man kan välja om, den möjligheten finns hela livet. Inget är skrivet i sten. För mig kändes det nödvändigt att välja om på nytt. För det ligger något i det min chef sa. Jobbet som sjuksköterska är stressigt. Just nu verkar det vara orimliga krav som ställs på dem som arbetar ute i landet. Vill man ha personal kvar så måste något ändras, något måste hända. För vi är inte maskiner, vi är människor och människor kan gå sönder. Allt går inte att laga. År av ens liv som försvunnit som i en dimma på grund av utmattning går inte att få tillbaka. Livet är värdefullt. Vi är värdefulla. Människor ska inte behöva arbeta ihjäl sig för att det saknas personal. Villkoren måste förbättras. Arbetet måste göras mer attraktivt. Och egentligen är det inte så mycket vi begär - en rimlig lön och en rimlig arbetsbelastning.

Veckan efter samtalet med min chef så sa jag upp mig. Det kändes som att hoppa utan livlina men jag var tvungen. Jag var skyldig mig själv det. Jag har i och med det här gett mig andrum – en chans att hitta det som jag verkligen vill göra. En chans att hitta tillbaka till mig själv. Det innebär mindre pengar men större lycka och mer frihet. Jag har valt att lyssna på mitt hjärta. Aldrig ska det behöva skrika så högt igen innan jag lyssnar."

Skrivet av Maria Sjödén