Genomgången av projektet Säker bukkirurgi börjar med en gripande berättelse av Camilla von Otter. Hon berättar för en knäpptyst samling läkare och sjuksköterskor från kirurgi, anestesi, intensivvård och vårdavdelningar. Hon tar vårdens personal med till de veckor när hon förlorade sin man efter ett vanligt gallstensanfall.

Innan hennes Richard gick bort hade han väntat på rätt vård och ingrepp i flera dagar, skjutsats fram och tillbaka mellan sjukhus, bytt läkare och sjuksköterskor ofattbart ofta och opererats gång efter gång.

– Det är för mig obegripligt hur vårdkedjan kan brista på så många ställen, säger Camilla von Otter.

Alla samlad vårdpersonal kunde känna igen något i hennes beskrivning av vården när den fungerar som sämst: den bristfälliga bemanningen runt storhelger, ständiga skiftbyten, bristen på kontinuitet och vårdplatser, stress och dålig kommunikation.

– Hur kan en nattsjuksköterska missta sepsis och tro att det är panikattacker, säger Camilla von Otter.

Patient bakom varje siffra

Initiativet för det landsvida projektet Säker bukkirugi kom efter att flera studier visat att antalet komplikationer efter bukkirurgi var oroväckande högt. När projektet startade 2011 utfördes 112 000 bukoperationer i Sverige, vilket innefattade gastrointestinalkanalen och därtill hörande organ. Under det året var frekvensen för komplikationer upp till 30 procent och reoperationer behövde göra för 10 procent inom 30 dagar.

Camilla von Otters berättelse tydliggjorde det faktum att bakom varje siffra om komplikationer finns en lidande människa och dennes anhöriga.

Det återkommer Gabriel Sandblom, kirurg på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och medlem i styrgruppen för Säker bukkirurgi, till när han presenterar det resultat projektet gett vad gäller minskning av antalet komplikationer.

– Det finns små signifikanta minskningar av komplikationer under projektet. Det ser inte så imponerande ut i tabellerna, men motsvarar svårt lidande för omkring 100 personer efter bukkirurgi. Det är rätt många i absoluta tal och vi kan förhindra deras lidande genom förhållandevis enkla åtgärder, säger Gabriel Sandblom.

Nådde inte målet om halvering

Efter operationer av bråck och galla märks en liten nedgång av komplikationer och likaså har mortaliteten inom 30 dagar efter en kolorektal operation sjunkit.

Projektet startade 2011 och nu är avslutat. Det har inte kunnat nå sitt mål att halvera antalet komplikationer, men en viss minskning har alltså kunnat ses genom att jämföra reviderade kliniker med de som inte ingått i projektet utifrån statistik i kvalitetsregistren.

Ett delmål var också att skapa medvetenhet i hela organisationen och hos de inblandade yrkesgrupperna om risker och hur de kan minimeras i vårdprocessen från beslut om operation till tre månader efter operation.

Projektet har byggt på tvärprofessionell samverkan mellan läkare och sjuksköterskor inom kirurgi och operation, anestesi, intensivvård, barn och vårdavdelningar.

Av 58 kliniker deltog 37

Det är 37 kirurgkliniker i Sverige av 58 som medverkat. Metoden är granskning och genomgång av arbetssätt och rutiner. Till hjälp har kliniken det gäller ett frågeinstrument att använda för självvärdering. I det finns öppet formulerade frågor, vilket bedömdes som bästa vägen till ömsesidigt lärande och utveckling.

Efter den egna kartläggningen kom en grupp kollegor från andra sjukhus, utsedda till revisorer i projektet, för att granska kliniken. I revisorsteamen fanns läkare och sjuksköterskor som arbetar inom kirurgi, anestesi eller intensivvård både med barn och vuxna.

Deras uppgift var att hitta möjligheterna att öka patientsäkerheten på sjukhuset de besökte. Teamet träffade kliniken och sammanställde därefter en rapport och kom överens med verksamhetschefen om åtgärder.

– Revisorernas uppgift var att vara kritiska, annars är det ingen idé. Men kritiken skulle ges kollegialt. Det är en av framgångsfaktorerna med projektet att det görs kollega till kollega, och att det inte är konsulter i vit skjorta med slips som talar om för vårdpersonal hur de ska arbeta säkrast, säger Gabriel Sandblom. 

Bristande kommunikation

Vid en tidig och preliminär sammanställning av resultaten från de första 17 deltagande klinikerna framkom ett mönster av att ett stort och återkommande problem var kopplat till samarbetet och kommunikationen mellan anestesi och kirurgi. Därför utökade LÖF projektet med en grupp som skulle ge förslag på förbättringsåtgärder.

De föreslår efter sin analys ett förtydligande av ASA-klassifikation inför operationen, konsekvent användning av hälsodeklaration, tydligare inskrivningsjournaler, gemensamma journalsystem och standardiserade metoder för överrapportering som SBAR, för att förbättra kommunikation och säkerhet.

Attityder, språk och hierarki

– Olika saker försämrar kommunikationen. Personerna som arbetar runt patienten använder olika slags språk, mer eller mindre medicinskt, har olika utbildningsnivå, attityder och dessutom finns hierarkier, säger Katarina Göransson, som ingått i gruppen och till vardags arbetar som operationssjuksköterska på Skånes universitetssjukhus i Lund.

Gruppen förespråkar att alla inför varje operation använder sig av WHO:s checklista. De förslår att man lokalt modifierar den så att den känns relevant.

– Jag vet själv att det är si och så med att använda den, fast det är obligatoriskt.

Ett annat av förslagen är ett gemensamt journalsystem för olika enheter inom kirurgi som patienten passerar.

– Alla i teamet är beroende av varandras insatser, förberedelser och kommunikation. Kirurgen kanske har det stressigt och inte prioriterar att fylla i operationsanmälan noggrant. Det kan leda till att det fattas ett sterilt instrument och att patienten får ligga onödigt länge nedsövd och hela teamet bara står och väntar på att instrumentet ska komma till operationssalen.