Det som skiljer ambulanssjuksköterskans arbete från många andra sjuksköterskors är att de allvarliga händelserna sker i patientens hem. Det finns ingen larmknapp att trycka på för att få hjälp av kolleger, det finns ingen extra medicinsk utrustning till hands och hygienen skiftar.

– Du kan inte börja leta i garderober och lådor för att hitta rena kläder när det behövs, utan att först få ett medgivande från patienten eller en anhörig. Ambulanssjuksköterskorna i min studie lyfter själva att de behöver mer träning i att lösa specifika situationer, säger Helena Sjölin, som just doktorerat vid Karolinska institutet.

Medicinsk kunskap i fokus

Helena Sjölin är själv ambulanssjuksköterska och numera adjunkt vid specialistprogrammet på Karolinska institutet. Hon har under sin tid som doktorand undersökt vad specialistutbildingarna i ambulanssjukvård innehåller och även jämfört dem med andra europeiska länder.

– Jag fann att utbildningen har mest fokus på medicinsk kunskap. Det kan man fundera på om det är rätt när vårt huvudämne är omvårdnad. Men det är också så att det finns ett behov av att bygga på den medicinska kunskapen efter grundutbildningen, för att klara alla bedömningar och beslut som ska fattas i ambulansen, säger hon.

Detsamma gällde för utbildningarna i Finland och Belgien. I en annan delstudie intervjuades elva ambulanssjuksköterskor om hur de upplevde kritiska händelser och hur förberedda de var för dessa.

Kritiska händelser

Svaren visade att för att lösa de kritiska händelserna som uppstår som ambulanssjuksköterska behövs erfarenhet. När de uppstod var avgörande faktorer ofta att både tiden och informationen om patienten var så begränsad.

För att tydliggöra svåra problem som kan uppstå tar Helena Sjölin ett exempel med ett akut sjukt barn.

– När ambulanssjuksköterskan är på plats vill hon gärna att en förälder följer med i ambulansen till sjukhuset, men upptäcker att föräldern är ensamstående och har flera små barn att ta hand om i hemmet.

Enligt intervjuerna är det praktiken i specialistutbildningen som ger dem störst möjlighet att kunna undvika de kritiska händelserna.

Medicinska riktlinjer

Helena Sjölin har också i sin doktorsavhandling studerat medicinska riktlinjer för ambulanssjukvård för att se hur evidensbaserade de är. Hon deltog i en europeisk grupp som granskade riktlinjer för omhändertagande av traumatisk skallskada.

De fann att evidensen var bristfällig för vården av skallskadade patienter, genom att gå igenom de studier som angavs som referenser till 21 riktlinjer för prehospital vård.

– Mycket få studier hade hög evidens. De hamnade på mellannivån av fyra möjliga. Mycket forskning som låg till grund för riktlinjerna hade inte genomförts i ambulanssjukvård, utan med annan miljö och andra förutsättningar.

Hon drar slutsatsen från sina studier att evidensnivån för riktlinjer i ambulanssjukvård behöver höjas.

– Dessutom behöver vi fortsätta diskutera hur utbildningen ska utvecklas. Vi behöver kanske mer specifik omvårdnad utifrån den annorlunda miljön vi arbetar i, där situationer ständigt förändras på sätt som ambulanssjuksköterskan ofta är oförberedd på.