Om löneutvecklingen är bra är det inte det sifferlösa avtalens förtjänst. Å andra sidan, om löneutfallet är dåligt går det inte heller att skylla på den individuella lönesättningen. En ny rapport framtagen av Sacos ekonomer visar att löneutvecklingen de senaste åren knappast alls har påverkats av om avtalen är sifferlösa eller generella med lönepotter.

Vid ett välbesökt seminarium i dag, arrangerat av akademikernas centralorganisation Saco, debatterade förhandlingscheferna från fackförbunden Civilekonomerna och Vårdförbundet, LO:s avtalssekreterare och Almegas vd den individuella lönesättningen och avtalskonstruktionernas betydelse för löneutvecklingen.

Farhågor på skam

När de sifferlösa avtalen började införas för omkring 20 år sedan fanns åtminstone två farhågor. Den ena var att lönerna skulle dra i väg på ett sätt som inte gynnade arbetsgivarna. Den andra var att arbetsgivarna skulle få ett alltför stort inflytande på lönesättningen. Enligt Saco-rapporten Sifferlösa avtal och andra avtalskonstruktioner kommer båda farhågorna på skam.

Det är inte helt lätt att avgöra vilken roll avtalets konstruktion spelar för löneutvecklingen eftersom det finns så mycket annat som också spelar in som brist eller inte brist på arbetskraft, åldersstruktur, byte av jobb och position till exempel. Men Sacos ekonomer gör ett försök och har studerat löneutvecklingen för ett antal Saco-förbund under 2013 och 2014.

Deras slutsats är att avtalskonstruktionen knappast alls påverkar löneutvecklingen.

– Akademiker med sifferlösa avtal, som inte har bytt jobb, har haft en löneutveckling på i genomsnitt 3,5 procent. För akademiker där det finns en lönepott har löneutveckling varit något högre, men skillnaden är marginell, sa Saco-ekonomen Lena Granqvist under dagens seminarium.

Vårdförbundet tidigt ute

Omkring en fjärdedel av alla anställda har sifferlösa avtal. Vårdförbundet är ett av de fackförbund som var tidigt ute med driva att lönesättningen ska vara lokal och verksamhetsnära. Tanken är att individuella arbetsinsatser ska löna sig och att verksamhetsnära chefer ska avgöra vem som är värd vad.

Men så har det inte blivit för Vårdförbundets medlemsgrupper konstaterade förbundets förhandlingschef, Annelie Söderberg.

– Vi övergav tarifflönerna för att vi såg att medlemmarna var felvärderade och när vi i början av 2000-talet gick över till sifferlösa avtal var tanken att deras bidrag till verksamhetens utveckling skulle avgöra löneutvecklingen. Men eftersom verksamhetsnära chefer inte har getts inflytande över lönesättningen har det inte fungerat.

Annelie Söderberg är kritisk till att lönebildningen ute i region, landsting och kommuner fortfarande styrs av HR-avdelningar som delar ut en lönepott – i stället för att lönerna utgår från lönesättande chefers beskrivningar av verksamheternas behov.

– Det är inte fel på avtalskonstruktionen utan på hur den tillämpas.

Bristen har varit avgörande

Jämfört med andra yrkesgrupper har Vårdförbundets medlemmar haft en god löneutveckling de senaste åren – men det har mer berott på att detta är bristyrken än på den individuella lönesättningen. Och när det kommer till lönespridning har lönesättningen fungerat dåligt. Detta vill Annelie Söderberg ändra på.

– Det kan upplevas som orättvist med differentierade löner när skillnaden i arbetsuppgifter inte är uppenbar och det kan vara svårt för chefer att motivera löneskillnader. Därför behöver vi karriärtjänster och chefer som vågar ge mer avancerade arbetsuppgifter till medarbetare som är särskilt skickliga, säger hon.

Vårdförbundets förhandlingschef är inte förvånad över att Sacos rapport visar att sifferlösa avtal inte påverkar lönebildningen på något annat sätt än de generella avtalen gör.

– Det stödjer vår uppfattning att lönesättningen inte är lokal i verklig bemärkelse. Den är fortfarande toppstyrd och först när den släpps ner till verksamhetsnära chefer kan sifferlösa avtal göra någon skillnad för våra medlemmar.