I en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet varnar två chefer på SOS Alarm för konsekvenserna av att samtalen blir allt fler och mer komplexa. Om inte mer resurser förs in i verksamheten riskerar hjälpsökande att få vänta längre. Cheferna efterlyser mer pengar för att kunna rekrytera och behålla både operatörer och sjuksköterskor.

SOS Alarm har larmcentraler på 13 håll i landet. Det finns 33 sjuksköterskor, fördelade på centralerna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Östersund som arbetar inom organisationen.

Håller med cheferna

Maria Olsson, ordförande för Vårdförbundets riksklubb inom SOS Alarm, arbetar på larmcentralen i Östersund. Hon håller med cheferna om att resurser behövs om kvaliteten och snabbheten inom SOS Alarm ska kunna upprätthållas.

– Jag delar deras åsikt. En av farorna med att inte kunna behålla personal är att det tar längre tid att hjälpa människor och om det är akut kan snabbhet vara skillnaden mellan liv och död, säger hon.

Maria Olsson håller också med om att pengar är avgörande. Mer pengar till verksamheten skulle göra det möjligt att lägga bättre scheman, och med bättre scheman ökar möjligheten att rekrytera sjuksköterskor och operatörer.

– På larmcentralen här i Östersund har man satsat på sjuksköterskornas arbetstider. I stället för varannan helg arbetar vi fyra helger av tio. Den förbättringen har gjort att tre av de kolleger som slutade efter sommaren har valt att komma tillbaka, säger hon.

Behöver fler sjuksköterskor

Enligt Maria Olsson skulle SOS Alarm behöva anställa ytterligare sex eller sju sjuksköterskor. Det spelar ingen roll var i landet de sitter ur samtalssynpunkt. De samtal som inte kan tas emot av närmaste larmcentral går ut till hela Sverige. Men när det kommer till kompetensutveckling underlättar det att ha kolleger.

– Mer pengar skulle lösa ganska mycket. Mindre helgtjänstgöring för operatörer skulle göra det lättare att rekrytera även dem, vilket i sin tur skulle frigöra tid för vår kompetensutveckling.

Hon har varit sjuksköterska på larmcentralen i fem år och har under den tiden märkt att många fler ringer 112 för att de inte vet var de ska vända sig. Antalet ensamhushåll har ökat, människor har ingen att fråga därhemma och tillgänglighet i primärvården har blivit allt sämre.

Samtal från ensamma människor kan ta lång tid. Tid som Maria Olsson och hennes kolleger inte har.