– Så fort jag får chansen åker jag igen. Hemma är hemma och det är självklart kul att träffa mina vuxna barn igen. Men jag känner redan en saknad. Både av kollegerna och patienterna. Trots all fattigdom och annat elände sprider de en glädje omkring sig som jag sällan stöter på här hemma i Sverige.

Vi har slagit oss ner på ett fik i centrala Lund. Sima Nasizadeh är fortfarande trött efter den 35 timmar långa hemresan från huvudstaden Port Moresby på Papua Nya Guinea. Det senaste halvåret har hon tillbringat i en trång container tillsammans med en lokalt utbildad biomedicinsk analytiker. Tillsammans har de varje dag hjälpts åt att oavbrutet diagnostisera nya tbc-infektioner hos befolkningen.

Tbc-laboratorium i container på Papa Nya Guinea, 2017.  Bilden skickad av biomedicinska analytikern Sima Nasizadeh men tagen av någon okänd.
Tbc-laboratoriet var inhyst i en cointainer där elen titt som tätt lade av.

Sima har emellanåt svårt att hålla upp ögonen. Hon ursäktar sig med att hon ännu inte fått någon rätsida på dygnsrytmen sedan hon kom tillbaka för tre dagar sen.

Svårt att släppa taget

– Det brukar ta en vecka innan jag lyckas landa helt, både fysiskt och psykiskt. Så sent som i går undrade jag hur det hade gått med tbc-proverna som varje måndag ska skickas från laboratoriet i Port Moresby till laboratoriet i Australien. Hade de kommit i väg som de skulle?

För snart 15 år sedan disputerade Sima på en avhandling om ett speciellt enzym som finns i många av de parasiter som ger upphov till tropiska sjukdomar. Hennes dröm har alltid varit att få hjälpa sjuka och fattiga människor i tredje världen.

För fem år sedan fick hon chansen att arbeta som biomedicinsk analytiker för Läkare utan gränser. Sedan dess har hon varit ute på inte mindre än sex uppdrag runt om i världen: Kirgizistan, Kongo-Kinshasa, Kambodja, Guinea, Sydsudan och nu senast i Papa Nya Guinea.

Värst var ebolaepidemin

Som längst var hon i Kirgizistan där hon under ett års tid hjälpte till att diagnostisera tbc. Hennes kortaste, men också tuffaste, resa gjorde hon 2014, då hon åkte till Guinea under ebolaepidemin.

– Jag var bara där en månad, men det kändes betydligt längre. I vanliga fall brukar det ta en vecka att repa sig efter en hjälpinsats, den gången tog det mig ett par månader att komma in i vardagen här hemma igen. Det är en hemsk sjukdom. Människor dog ensamma. Barn och föräldrar fick inte vara med varandra ens inför döden.

Trots alla hemskheter och tragiska öden hon mött under sina år som hjälparbetare betonar hon gång på gång hur viktigt det är för henne själv att få göra dessa resor. Med undantag för ebolaepidemin brukar hon tvärtom bli stärkt av att få hjälpa människor i nöd, människor som ibland kommer tillbaka friska och tackar henne för att de slapp hamna i graven.

Samtalsgrupp om multiresistent tbc på Papa Nya Guinea, januari 2017. Bilden skickad av biomedicinska analytikern Sima Nasizadeh men tagen av någon okänd.
Människor som drabbats av multiresistent tbc samlades i grupp för att stötta varandra under den tuffa behandlingen.

Möter mycket glädje

– Mitt i all fattigdom finns det en stor glädje hos människorna. Trots allt elände skrattas det jättemycket. Allt känns så levande. I Sverige har vi allt. Ändå upplever jag människorna jag möter på gatan här som gråa och deprimerade, säger hon och blickar ut genom det stora caféfönstret.

Efter alla månader på Papa Nya Guinea glömmer hon sig lätt och hälsar av bara farten på alla hon möter.

– Men till skillnad från där tittar folk här på mig som om jag är konstig, säger Sima samtidigt som hon öppnar entrédörren för att kliva ut i den lundensiska vardagen igen.