Riskerna med kvarliggande urinkatetrar, urinvägsinfektion och ökad dödlighet, är välkända. Därför startades ett projekt på ett brittiskt sjukhus för att öka användandet av tappningskatetrar istället för patienter som hade svårt att tömma blåsan, så kallad urinretention. Studien presenteras i Nursing Times.

Sjukhuset inom Calderdale och Huddersfield Foundation Trust hade redan börjat arbeta utifrån evidens om urinretention, urinblåsescanning och behov av tömning eller kvarvarande urinkateter.

I det aktuella projektet lades stor vikt vid att utifrån mallar skatta om patienter verkligen behövde urinkateter, liksom att varje dag utvärdera om de behövde ha den kvar.

Akut urinretention

Indikation för att sätta kvarliggande urinkateter var akut urinretention, kronisk retention, postoperativt, vid mätning av mängd, vid inställning av medicinering.

För att minska användandet av kvarliggande urinkatetrar anställdes en sjuksköterska med uppgiften att arbeta tätt med personlen på sex vårdavdelningar och förändra kulturen vad gäller kateterisering.

Sjuksköterskan förankrade målet hos ansvariga läkare inom geriatrik och urologi, samt avdelningschefer och vårdchefer. Sjuksköterskan presenterade också projektet för sjukhusets ledningsgrupp och patientsäkerhetsgrupp och ledningsgruppsmöte.

Det byggde upp ett starkt, förankrat stöd för förändringen. Arbetet startade på sex avdelningar, däribland stroke akutvård, stroke rehabilitering och ortopedi.

När projektet startade fanns bladderscanner på alla avdelningarna men inga konsekventa sätt att agera när personalen upptäckte urinretention. Riktlinjer saknades för vilken urinvolym som var gränsen för tappning, att sätta urinkateter eller för uppföljande scanning.

KAD enda åtgärden

När urinretention upptäckts genom scanning av en patient var ofta den enda åtgärden att sätta en kvarliggande kateter och uppföljningen varierade från ett till flera dygn.

I projektet skapades ett schema med riktlinjer för bladderscanning och kateterisering, en algoritm, liknande de som är vanliga i Sverige. Den gjordes tillsammans med urolog och specialist inom äldrevård.

Projektsjuksköterskan uppmärksammade att vårdpersonalen behövde utbildning i tappning vid urinretention. Hon lät göra en kort demonstrationsvideo, som komplement till deras tidigare utbildning.

Sjuksköterskan var också tillgänglig på avdelningarna för att visa och lära ut när det behövdes. Det gällde både undervisning till läkare och vårdpersonal om den nya algoritmen, frågor om urinretention, blåsscanning och användning av tappningskatetrar.

Färgkarta på urin

En färgkarta som visade olika koncentrerat urin tillverkades med syftet att kunna förbättra vätskeintaget hos patienterna. Normal vätskebalans förebygger urinretention och urininfektion.

Färgkartan blev snabbt populär bland personalen som fick ett visuellt sätt att kunna avgöra om patienterna drack för lite och sedan uppmuntra dem att drick mer.

Data samlades veckovis om hur många patienter som fått kvarliggande kateter, KAD, om det fanns dokumenterade orsaker till det, och om de fått urinvägsinfektion.

Resultatet av det tvååriga projektet var en signifikant minskning av antalet patienter som fått kvarliggande urinkateter, vilket också minskade de associerade riskerna.

Författarna poängterar fördelen med att en sjuksköterska som leder projektet, finns tillgänglig för chefer och personal, vilket gjorde förändringen av rutiner möjlig.

Svensk expert positiv

Märta Lauritzen är chef för uroterapienheten på Karolinska universitetssjukhuset och huvudförfattare till de svenska riktlinjerna om kateterisering i Vårdhandboken. Hon ser positivt på det brittiska projektet.

– Det motsvarar de rön som visar att minskning av felaktig kateteranvändning bäst görs genom att sjuksköterskor, som utifrån patientens indikation, övervakar när kateter verkligen behövs. I artikeln går de här sjukhusen ännu längre genom att ersätta KAD med tappning, säger hon till Vårdfokus.

I Vårdhandboken finns motsvarande mall för att ta ställning till scanning och kateterisering. Men Märta Lauritzen ser med oro att rutinerna följs godtyckligt på olika ställen. Hon tror också att kontinuitet i personalgruppen spelar stor roll för kompetensen och påverkar kateteriseringen.

– Arbetet är ju en följd av att kateteranvändning redan fokuserats. Man har förberett sig noga, det finns personal som både är engagerad och har fått tid för projektet, och man har tagit ett steg i taget. Speciellt intressant tycker jag det minskade behovet av kateterbehandling inom strokevård och ortopedi är. Där det enligt vår erfarenhet finns en stor risk för "kvarglömda" katetrar, säger Märta Lauritzen.

Hennes invändning mot den brittiska mallen är att den saknar vägledning för patienter som inte känner av sin blåsa, och då inte uppger några besvär, som vid svår smärta eller vid viss smärtlindring.

Källa: Nursing Times