Vårdfokus har undersökt hur stor andel sjuksköterskor som säger upp sig från den svenska landstingsvården varje år. Resultat visar att Uppsala har legat högst ända sedan 2010. Då var andelen sjuksköterskor som sa upp sig, eller gick i pension, 12,5 procentenheter.

I november förra året hade andelen avgångar ökat till 15,2 procentenheter. Det motsvarar en ökning över tid på 22 procent.

– Det är jätteintressant att ni har fått tag på de här siffrorna, för det är sådant vi brukar fråga om utan att få något vettigt svar, säger Madeleine Grenå, ordförande för Vårdförbundet Uppsala.

Finns ingen att fråga

Under många år har Vårdförbundet påpekat att personalomsättningen ligger på en oroväckande hög nivå. Enligt Madeleine Grenå gäller det inte alla arbetsplatser, men väldigt många. Medlemmarna hör ofta av sig och berättar att de inte har några äldre och erfarna kolleger att rådfråga.

– Det medför stora problem, den yttersta konsekvensen kan vara att man missar något viktigt hos en patient. I övrigt tar det längre tid att lära sig rutiner, och ibland faller till och med rutiner bort för att det är nya som lär upp nya. På vissa håll har så erfarna kolleger slutat att det kommer ta upp emot 15 år att bygga upp samma kompetens igen, säger Madeleine Grenå.

Hög sjukfrånvaro

Förutom personalomsättningen är sjukfrånvaron på en hög nivå, vilket försvårar schemaläggningen.

– Det finns arbetsplatser där personalen är orolig för att jobba helg, för de vet att om någon kollega är sjuk så blir det dubbelpass, säger Madeleine Grenå.

Enligt henne grundar sig problemen i att arbetsbelastningen succesivt ökat, med fler multisjuka patienter, utan att grundbemanningen ändrats. Det senaste året har ett missnöje med arbetstiderna på Akademiska sjukhuset spätt på personalomsättningen.

Strandade förhandlingar

Allting började med att Vårdförbundet sade upp de lokala arbetstidsmodellerna hösten 2014. De fungerade rätt bra i praktiken, men innebar att medlemmar förlorade sjukpenning och ob-tillägg, samtidigt som reglerna för schemaläggning och övertid ansågs otydliga.

Förhandlingarna om ett nytt avtal med Akademiska sjukhuset strandade under 2016. I samma veva bestämde sig arbetsgivarsidan för att införa egna arbetstidsmodeller – med kortare återhämtning och fler pass per schemaperiod.

Det har lett till högljudda protester från personalen. Just nu är det värst på neonatalavdelningen, som Vårdfokus nyligen berättat om. Personalen ansvarar för dubbelt så många barn i kuvös än vad som är optimalt enligt bemanningsmålen. Barn har fått skickas till andra sjukhus med helikopter på grund av platsbrist.

Hon slutade efter 38 år

Redan under under förra året sade 26 sjuksköterskor upp sig vid neurointensiven, akuten och akutsjukvårdens intermediärvårdavdelning på Akademiska. Merparten av uppsägningarna på neurointensiven drogs dock tillbaka efter ett lönepåslag.

Cecilia Schmidt Karlsson var en av två som till slut lämnade neurointensiven, i mitten på oktober, för att börja jobba på ett äldreboende. Hon har en gedigen erfarenhet, 38 år inom landstinget, varav 26 år som specialistsjuksköterska. Hennes beslut baserade delvis på osäkerheten kring de nya arbetstiderna, den höjda parkeringsavgiften för personal men också för att hon rent allmänt inte orkade med det höga tempot.

– Det är tungt att jobba inom intensivvården som 59-åring. Jag efterfrågade länge ett seniortänk där man utnyttjar den befintliga kompetensen och kunskapen genom nya funktioner. Det hade kunnat vara att coacha nya och mindre erfarna sjuksköterskor samt göra punktinsatser där vårdtyngden är hög för stunden. Men jag fick ingen respons, säger Cecilia Schmidt Karlsson.

"Ledningen lyssnar inte"

Hennes tidigare kollega Johan Bäckander, specialistsjuksköterska och förtroendevald för Vårdförbundet, valde att stanna. Han upplever att det lugnat sig något på neurointensiven, men inom den övriga intensivvården är det turbulent.

– Jag pratar med kolleger från andra avdelningar dagligen, alla säger att det blir mindre och mindre folk kvar. Samtidigt lyckas inte rekryteringen. Sjukhusledningen lyssnar inte på vad vi har att säga. De är inte förankrade i verkligheten längre.

Johan Bäckander irriteras över en annons som publicerades i Dagens Nyheter den 11 december 2016. Där står det att Akademiska investerar mycket i sina intensivvårdssjuksköterskor, och att det "märks både på arbetsglädjen och hur många som stannar kvar länge".

– Det här skriver man samtidigt som missnöjet är större än någonsin, och många söker sig bort från intensivvården. Man kan fråga vilken intensivvårdssjuksköterska som helst om de känner sig väl omhändertagna av sjukhusledningen, jag är säker på att 100 procent skulle svara nej, säger Johan Bäckander.

Lägger ansvaret på HR

Han får medhåll av Christine Lindkvist, Vårdförbundets huvudskyddsombud på Akademiska. Hon är djupt kritisk till hur sjukhus- och landstingsledningen behandlar de anställda, och att de saknar kunskap om vad vårdarbetet innebär.

– På Akademiska styrs personalpolitiken väldigt mycket av HR-funktionen. HR är inte längre human resources, utan human wastefully. De testar olika saker lättvindigt, som om vi vore en klädbutik, och säger att det bara är att ändra om det inte fungerar. De förstår inte att det som de gör får allvarliga konsekvenser, att det är på liv och död, säger Christine Lindkvist.

Hon är övertygad om att uppsägningarna kommer att fortsätta om inte ledningen börjar lyssna på personalen och inför arbetstider som ger tid för vila och återhämtning.

– De skyller ofta på Vårdförbundet, att vi sa upp avtalen och inte velat teckna något nytt. Men de kan inte skylla ifrån sig. Vi har inget mandat att bestämma, det är inte vi som leder verksamheten. Ansvaret ligger helt och hållet hos dem.

Läs om hur Akademiskas HR-chef, Lena Hadad, besvarar kritiken i nästa artikel här