Citatet ovan är hämtat ur ett öppet brev som publicerats på Facebook och i Kungälvs-Posten i dag. Det riktar sig till ordföranden i Västra Götalands regionstyrelse, Johnny Magnusson (M).

Avsändaren är Ida Löfgren. Hon blev färdig sjuksköterska för 1,5 år sedan och har sedan dess arbetat på den kirurgiska och ortopediska akutvårdsavdelningen på Kungälvs sjukhus.

Trots att hon älskar sitt jobb, sina patienter och sina arbetskamrater är hon rädd för att redan vara utbränd, eller åtminstone med god styrfart vara på väg in i den så kallade väggen.

Patienter i korridorerna

– Fortsätter det som hittills på jobbet kommer jag snart inte orka gå tillbaka. På vår avdelning ska det vara stressigt. Det är en akutvårdsavdelning med korta vårdtider och patienter som kommer in och åker ut hela tiden. Men just nu är stressen ohållbar, jag känner att jag inte får en chans att göra ett bra jobb, säger Ida som arbetat i natt och klockan fem i eftermiddag ska gå på sitt nästa pass.

Bristen på sjuksköterskor är stor i hela landet, men på ett litet sjukhus som i Kungälv slår det extra hårt. Av total 215 vårdplatser är drygt 40 stängda. Men patientflödet är detsamma, vilket innebär att den personal som är kvar på sjukhuset ständigt tvingas ta emot fler patienter än vad de egentligen mäktar med.

Ida berättar att det på hennes avdelning, där det finns 25 sängplatser, varje dag ligger 5-6 extra patienter i dagrummet, korridorerna och utanför expeditionen.

Skedar och lock i som larm

– Eftersom det saknas så många platser på de andra avdelningarna får vi patienter som egentligen inte ska vara här, ofta äldre människor som inte har akuta vårdbehov och som därför inte hinns med eftersom vi måste prioritera de akuta patienterna, säger Ida.

I sitt brev beskriver hon hur hon och hennes kolleger tar ett djupt andetag innan de öppnar dörren in till avdelningen i samband med att de ska gå på sina pass. Hur ser det ut i dag? Hur många av patienterna har försetts med skedar och lock så att de kan göra sig hörda i utrymmen där inga larmklockor finns?

Ida berättar hur frustrerande det är att inte hinna läsa in sig på patienterna och knappt hinna hälsa på dem under ett arbetspass, vilket både personalen och patienterna får lida för. "Hon som väntar på att få komma hem med hemtjänst och är medicinskt färdig, åt hon ens i dag? Jag som är sjuksköterska och omvårdnadsansvarig – jag har inte en aning."

Känner sig utbränd

– Jag vet inte om jag redan är utbränd eller är på väg att bli det. Men i takt med att patientantalet hela tiden ökat har jag börjat glömma saker, jag är trött hela tiden och har svårt att släppa jobbet när jag kommer hem. Ofta sätter jag mig ner och gråter, säger Ida som berättar att många av hennes kolleger känner likadant.

Personalen och representanter för Vårdförbundet har länge försökt att få en ändring till stånd. De upplever att ingenting händer. För varje dag som går tycks situationen bara bli allt värre.

"Lönerna måste upp"

Själv är Ida övertygad om att lönerna måste upp för att de ska lyckas locka nya sjuksköterskor till sjukhuset och få dem som redan arbetar där att stanna kvar.

– Varje dag funderar jag på hur det skulle bli om jag säger upp mig. Men på avdelningen har vi så himla bra gemenskap, våra två närmsta chefer är jättebra och egentligen vet jag inte om det är bättre någon annan stans. Dessutom är det akuta patienter jag vill arbeta med, det ska hända saker när jag jobbar. Det var därför jag läste till sjuksköterska.

På sin fritid är Ida suppleant i en av hälso- och sjukvårdsnämnderna i Västra Götaland. Liksom ordföranden i regionstyrelsen, Johnny Magnusson, representerar hon Moderaterna. Därav det personliga tilltalet i början på hennes öppna brev, där Ida bara nämner honom vid förnamn.

Fått svar av ordföranden

På Facebook har kommentarerna strömmat in. Men det som gläder Ida allra mest är att Johnny Magnusson har tackat för brevet och föreslagit att de ska träffas så att hon ska få en chans att utveckla sin syn på arbetssituationen vid Kungälvs sjukhus.

– Det känns jättebra. Sen om det leder någonstans, det får vi se. Men det är ändå ett steg i rätt riktning.