Tidigare forskning om anhörigvårdares hälsa har fokuserat på deras utsatthet och risker för ohälsa. Sjuksköterskan Mia Wennerberg har i stället valt en annan ingång där hon undersökt hur anhörigas resurser till hälsa kan stärkas, det salutogena perspektivet.

– Anhörigvårdare har resurser både inom sig, från sin närstående och från den miljö och omgivning i vilken vårdandet sker. Oavsett om de är barn eller partner har de också värdegrund och referensramar gemensamt med den närstående, vilket är en resurs i sig, säger Mia Wennerberg, doktorand inom vårdvetenskap och hälsa, i ett pressmeddelande från Göteborgs universitet.

Olika vårdbehov

I sin avhandling har hon intervjuat 32 anhörigvårdare i en kommun i Västra Götaland. Sex av dem var kvinnor som vårdade sina mödrar. Övriga i gruppen, 17 kvinnor och 9 män, vårdade sin partner. 29 av 32 hade beviljats anhörigersättning och halva gruppen hade hemtjänst. Det var alltifrån mammor som i princip klarade sig själva, och bara behövde hjälp av sina döttrar några gånger i veckan, till närstående som inte kunde vara ensamma över huvud taget.

Resultatet visar att det fanns ett klart samband mellan hur väl paren klarade av anhörigvårdarskapet och de så kallade motståndsresurser som den anhöriga hade. Det är resurser som de kan använda när de ställs inför utmaningar i livet. Om anhöriga har tillgång till motståndsresurser blir tillvaron mer begriplig, hanterbar och meningsfull, i stället för kaotisk.

Olika sorters stöd

Målet är att stötta de anhöriga att bevara sina motståndsresurser så långt det är möjligt. Det kan handla om traditionellt stöd, som hemtjänst, avlösning, växelvård och samtalsgrupper. Det kan också vara mer individuellt stöd, som jourhavande anhörigstödjare, datakurs för att kunna klara av vardagsbestyren eller middagsleveranser.

Mia Wennerberg beskuren
Mia Wennerberg. Foto: Sahlgrenska akademin

– Om man tänker på anhörigvård som ett arbete borde anhöriga erbjudas samma typ av stöd som hemtjänsten för att kunna vårda med så få negativa hälsoeffekter som möjligt. Det kan handla om utbildning i lyftteknik, hjälpmedel som höj- och sänkbara sängar och bostadsanpassning. Många ser sig dock inte som anhörigvårdare och vet inte vad de har för möjligheter att få stöd. När de väl tar kontakt har de ofta tappat många resurser som hade kunnat bibehållas med rätt stöd, säger Mia Wennerberg. 

Den 7 juni lägger hon fram sin avhandling vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.