Tidigt i sin forskning kunde Malin Edqvist konstatera att betydligt färre kvinnor spricker eller behöver bli klippta i underlivet när de föder barn i sina egna hem, stöttade av en barnmorska.

Nästan 3 000 hemförlossningar i Sverige, Norge och Danmark under åren 2008-2013 studerades och resultatet visade att så få som 0,7 procent av kvinnorna fick skador på ändtarmsmuskulaturen.

Färre riskförlossningar

En viktig faktor bakom det här resultatet är att riskförlossningar inte sker i hemmet. Ett stort barn, avvikande fosterbjudning och framför allt sugklocka är kända och vetenskapligt bevisade faktorer för analsfinkterskada.

Men Malin Edqvist blev trots detta överraskad och nyfiken när hon såg utfallet. Även om det handlar om en grupp kvinnor med mindre riskfaktorer så är 0,7 en väldigt låg siffra. Hon upptäckte också att det även var låg förekomst av andra skador och väldigt få kvinnor som födde hemma som behövde klippas i mellangården. Hon bestämde sig därför för att gå vidare.

Det som utmärker hemförlossningar är att barnet kommer ut långsamt och kontrollerat. Förlossningen sker mer på kvinnans villkor, krystningen sker spontant, men med tydlig vägledning av barnmorskan.

– Grundfrågan var om man kunde överföra erfarenheterna från hemförlossning till sjukhusfödslar, och det visade sig vara möjligt i större utsträckning än barnmorskorna trott, säger Malin Edqvist.

Guidar kvinnan

En stor del av hennes forskning handlar om att jämföra mer "vanliga" förlossningar med långsamt framfödande enligt den så kallade MIMA-modellen (Midwives management during the second stage of labour). Det här sker i förlossningens slutskede, på själva upploppet då barnet ska ut.

I gruppen som tillämpade det långsamma framfödandet fick kvinnorna välja ställning själva och krysta spontant. Barnmorskornas roll var att guida den födande kvinnan genom förloppet, bromsa och se till att barnet föddes fram på två värkar i stället för på en, först huvudet och sedan kroppen. Utöver detta jobbade barnmorskorna som vanligt med att hålla emot och skydda mellangården från att gå sönder.

När det gäller att förebygga bristningar så finns det i dag ingen forskning som belägger att en viss förlossningsställning är bättre än en annan. Inte ens perinealskyddet som de flesta barnmorskor använder finns det stark evidens för. Det enda som har visst belägg i forskningen är varm handduk mot underlivet.

Ont om evidens

Ett stort problem med att förebygga bristningar – som i olika grad drabbar så många som 80 procent av alla kvinnor som föder vaginalt första gången – är just att det finns så lite forskning på området.

Malin Edqvists forskning tillför därför en viktig pusselbit och ger några efterlängtade svar på alla frågor som finns. Hennes resultat visar att det långsamma kontrollerade framfödandet, med en coachande barnmorska, fungerar bra även i sjukhusmiljö och minskar bristningsskadorna hos kvinnorna.

– I kontrollgruppen hade man 78 procent bristningsskador, jämfört med 70 procent i gruppen som tillämpade den här modellen. Med tanke på at den inte tycks ha några nackdelar, det skadar inte kvinnorna att göra så här, så är resultatet bra, säger Malin Eddqvist.

Utbildar i Stockholm

Vårdfokus har tidigare skrivit om att Stockholms läns landsting nu storsatsar på att utbilda barnmorskor och läkare inom förlossningsvården, för att minska antalet kvinnor som skadas i underlivet vid vaginala förlossningar. I utbildningen, som har fokus på att förebygga, diagnostisera och sy bristningar, kommer MIMA-modellen – det långsamma framfödandet – att ingå.

Malin Edqvist gick upp med sin avhandling vid Sahlgrenska akademin i Göteborg i tisdags.