Högteknologiska sjukvårdsmiljöer, som röntgen- eller anestesiavdelningar, kan vara skrämmande för barn. Det gäller särskilt barn med neurologiska funktionshinder som autism. De har problem med kommunikation, social interaktion och kan ha högre känslighet för både sinnes- och känslointryck.

Ingalill Gimbler Berglund, doktorand vid Högskolan i Jönköping, har i sitt tidigare arbete som anestesisjuksköterska mött många barn som varit rädda, och hon brinner för att de ska bli väl omhändertagna i vården.

Riktlinjer saknas ofta

Hon började sitt avhandlingsarbete med att intervjua anestesisjuksköterskor, som uttryckte att barn med neurologiska funktionshinder var svårast att ta hand om. Därefter gjorde hon en kartläggning över hur anestesi- och röntgenavdelningar i Sverige möter barn med särskilda behov, och upptäckte då att de flesta saknar riktlinjer.

– Bland annat fick jag svaret: "Vi behöver inga specifika riktlinjer, för alla barn får ett individuellt bemötande." Men ju mer man lär sig om autism, desto mer förstår man behovet av kunskap om hur man bemöter de här barnen. Det räcker inte med sunt förnuft, säger hon.

Experter bistod i arbetet

Ingalill Gimbler Berglund tog hjälp av drygt tjugo experter från hela landet för att ta fram nya riktlinjer. De understryker vikten av att kontakta föräldrarna redan innan besöket och planera vården tillsammans. Det ska finnas en plats för barnet där det är lugnt och tyst. Barnet ska få veta i förväg vad som kommer att hända, det ska inte vara någon stress men inte heller onödigt lång väntetid.

Vid behov ska det finnas bildstöd som barnet kan använda för att kommunicera. Dessutom ska det vara samma person som tar hand om barnet varje gång, en person som har kunskap om autism.

Riktlinjerna gäller för högteknologiska miljöer men kan också anpassas för andra vårdmiljöer. Om en avdelning har riktlinjer för barn med autismdiagnos så kan de rutinerna även fungera för andra barn som har liknande problem, men som saknar diagnos.

Ett viktigt samspel

Trots att många avdelningar saknade riktlinjer blev Ingalill Gimbler Berglund imponerad av den kunskap och passion som hon mötte kring dessa frågor ute i vården.

– Det blev tydligt för mig hur både organisation och individ spelar en stor roll. Saknar sjuksköterskan kunskap så kan inte organisationen rätta upp det. Samtidigt måste sjuksköterskan ha utrymme att göra sitt jobb, och ha en organisation bakom sig som möjliggör användandet av den kunskap som finns, säger hon.

Riktlinjerna kommer nu att skickas ut till dem som varit med i arbetet, och även presenteras på konferenser för att de ska få så stor spridning som möjligt. Nästa steg är att göra en studie om hur effekten blir när riktlinjerna används.

Ingalill Gimbler Berglund försvarade sin avhandling Developing guidelines in nursing care of children with Autism Spectrum Disorder in high technology health care settings vid Hälsohögskolan i Jönköping den 28 april.