Både distriktssköterskor och läkare anser att sår framför allt är distriktsköterskans område, även om läkaren ska ställa diagnos. Båda yrkesgrupperna tycker att samarbetet haltar och att det skulle gagna patienterna om det blev bättre. Det visar distriktssköterskan Anne Frimans avhandling om samverkan kring sårbehandling i primärvården, som hon försvarar i dag på Karolinska institutet.

– Jag valde ämnet för att sårvård är ett så självständigt arbete för distriktssköterskor. I sjukhusvården får patienterna en medicinsk diagnos som sjuksköterskorna utgår från i omvårdnaden. I primärvården är det tvärtom, för distriktssköterskan träffar patienten först och avgör om läkare ska kopplas in.

Behåller ansvaret

Hennes studier består av en enkät till distriktssköterskor, intervjuer med både distriktssköterskor och allmänläkare och en enkät till sjuksköterskestudenter och läkarstudenter samt fokusgruppsdiskussioner med desamma.

I intervjuerna med distriktssköterskorna framkommer att de upplever att sår är deras ansvar och att de behåller det även om det är undersköterskor som utför behandlingen.

Distriktssköterskornas möten med patienter med olika sårproblematik gav dem erfarenhet som gjorde att de kände sig tryggare när de gjorde sårbedömningar. De påtalade att vårdandet hade en komplexitet och att det krävdes en förmåga att kunna se och förstå orsakerna bakom såren.

Beroende av skickligheten

Distriktssköterskorna tyckte att patienterna var beroende av deras skicklighet och att de därför borde ges större utrymme att själva att fatta beslut om sårbehandlingen.

De strävade mot att omfatta hela människan och hennes livssituation i omvårdnaden. Att motivera och involvera patienten i sin egen behandling var viktigt.

– De upplevde kontinuiteten i behandlingen som grunden för sårläkningen och föredrog att ta hand om sina patienter själva för att kunna följa upp läkningen, säger Anne Friman.

Tydlig kommunikation med överrapportering och skriftliga omvårdnadsplaner var grundförutsättning för att kunna samverka med andra personalkategorier.

Ville se mer intresse

Distriktssköterskorna tyckte att samverkan med läkarna brast och önskade mer intresse och kunskap från deras sida. De ville diskutera olika problem under förutsättning att läkarna hade den kunskap som krävdes. I stället sökte de ofta råd och hjälp från hudkliniken där de pratade med kunniga experter.

– Men när jag intervjuade allmänläkarna kom det fram att de också ville ha mer samverkan kring patienter med sår. De vill också vara mer engagerade, även om de anser att distriktssköterskan har större kunskap om sår och att de själva mest har en funktion som konsult eller koordinator.

För att underlätta för sina patienter tog distriktssköterskorna ibland egna initiativ och remitterade patienter vidare trots att de kände att de gick förbi den patientansvarige läkaren. De tyckte att ansvarsfördelningen var otydlig, att det tog tid innan allmänläkaren bedömde sår, och att det saknades gemensamma rutiner och riktlinjer för behandlingen.

Indragna tjänster

En annan aspekt som påverkade sårvården negativ var indragna distriktsskötersketjänster. Tidsbrist hindrade dem från att ge adekvat sårbehandling.

Distriktssköterskorna ville få mer kompetensutveckling. De tyckte att läkarna i större omfattning fick gå utbildningar, medan deras enda möjligheter var att gå kurser som olika företag arrangerade med enbart sina produkter.

– Kompetensutveckling är så viktigt. Det kommer hela tiden nya behandlingar, som till exempel nya sätt till kompression. Det är ytterst viktigt att patienterna får rätt hjälp eftersom den skiljer sig så mellan exempelvis arteriella och venösa bensår.

Distriktssköterskorna lärde sig genom att ställas inför komplexa sårläkningsprocesser och att vårda olika typer av sår. Praktisk erfarenhet var betydelsefull även vad gällde förband.

– De ställdes inför olika situationer och efteråt växte kunskapen. Men de efterlyste mer teoretisk kunskap. Hälften av dem hade gått en fortbildning på högskolan i sår och sårbehandling.

Ointresse från ledningen

Hinder för mer kompetensutveckling var budgetnedskärningar, tidsbrist och ointresse från arbetsledningen.

I avhandlingens inledande enkät deltog 26 distriktssköterskor och under en vecka behandlade de 283 patienter, med totalt 310 sår. I genomsnitt blev det 11 sår per distriktssköterska under en vecka. Trycksår och venösa bensår var vanligast bland de svårläkta såren. Av de akuta såren var traumatiska sår vanligast.