– Det låter väldigt bra att jobba i vårdpar. Men i praktiken innebar det att sjuksköterskans arbete blev lidande. Ofta ville man ju prioritera att inte patienten skulle ligga nerkissad. Sen fick man sitta ensam kvar i slutet på dagen och dokumentera, säger Elisabeth Svedin på onkologavdelning 78 C vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Hon är en av de sjuksköterskor som gläds åt att man för ett och ett halvt år sedan bröt upp modellen med strikt parvård, där i princip allt som gjordes på avdelningen utfördes av sjuksköterskorna och undersköterskorna tillsammans.

Läs också: Färre timmar och tydliga arbetsuppgifter prövas

Det vill säga allt som hade med den basala omvårdnaden att göra, som att tvätta patienterna, hjälpa dem på toaletten och se till att de fick i sig den mat som serverades. Den specifika omvårdnaden, exempelvis smärtlindring, ge cytostatika, planera för hemgång och dokumentera skötte sjuksköterskorna när de fick tid över. Eller när de andra redan hade gått hem.

Frustrerade och irriterade

Marie Elmebring-Lindström är sjuksköterska och gruppchef på avdelningen. Hon berättar att frustrationen på avdelningen var stor, både bland sjuksköterskorna och undersköterskorna. De förra kände att de inte hann med sina jobb, vilket resulterade i mängder av övertidstimmar. De senare var irriterade för att de ständigt fick vänta på sjuksköterskorna när de behövde hjälp med den basala omvårdnaden.

Under ett halvårs tid diskuterades hur man skulle kunna lösa problemet. Efter att ha tagit hjälp av en vårdutvecklare blev resultatet att man skulle försöka återgå till den ordning som rådde för några decennier sedan. Det vill säga att undersköterskorna i huvudsak skulle ansvara för den basala omvårdnaden medan sjuksköterskorna skulle fokusera på den specifika.

Rädda att förlora kontrollen

Alla var inte odelat positiva. En del av sjuksköterskorna var rädda att förlora kontrollen över patienterna. Somliga bland undersköterskorna befarade att sjuksköterskorna skulle stänga in sig på expeditionen eller i läkemedelsrummet och aldrig mer hjälpa en patient till toaletten.

Riktigt så har det inte blivit.

– Principen är att jag inte ska behöva lämna det jag håller på med för att hjälpa till med exempelvis patienternas hygien. Men självklart gör jag det när jag har tid och inte har några andra uppgifter som måste slutföras, säger Elisabeth Svedin.

Läs också: Här gör sjuksköterskorna det de är bäst på

I dag samlas undersköterskorna till möte morgon, middag och eftermiddag för att tillsammans strukturera och dela upp arbetet. När de behöver hjälp kallar de på en annan undersköterska i stället för en sjuksköterska. Sjuksköterskorna har två liknande sittningar, morgon och eftermiddag.

Teamkänslan har stärkts

På ronden går dock alltid både en sjuksköterska och undersköterska med.

– Det är inte så att det är två helt separata arbetsgrupper. Fortfarande arbetar undersköterskan, sjuksköterskan och läkaren tillsammans runt patienten. Men undersköterskan har ibland uppgifter om patienten som sjuksköterskan kanske inte har full koll på, säger Marie Elmebring-Lindström.

Elisabeth Svedin tycker att teamkänslan på avdelningen har stärkts.

– Avdelningen har blivit som ett helt team i stället för att alla jobbar två och två. Förr kunde undersköterskorna ägna sig åt annat när de var klara med sitt jobb, medan sjuksköterskorna fortsatte flänga omkring på avdelningen. Så är det inte längre. I dag kan hinner vi ofta fika tillsammans. Det var inte så vanligt förr, säger hon.

Går alltid hem i tid

Hon påpekar att uppdelningen av arbetsuppgifterna inte ensamt förklarar varför sjuksköterskorna har fått det mindre stressig. En annan viktig orsak är att alla onkologpatienter som kommer in akut numera görs i ordning på en annan enhet innan de förs över till vårdavdelningen.

Statistik brukar ofta användas för att mäta hur pas ett mål har nåtts. I Uppsala var målet att minska övertiden för sjuksköterskorna. Men när vi ber om siffror får vi till svar att det inte finns några nya data att jämföra med eftersom sjuksköterskorna numera alltid går hem i tid.