Sara Wireklint, sjuksköterska och forskare vid Linnéuniversitetet i Växjö, har kommit en bit in i sin doktorsavhandling där hon bland annat undersöker vad triage innebär, hur metoden används och hur säker den egentligen är.

I en studie har 28 akutsjuksköterskor, både erfarna och mindre erfarna, bedömt samma autentiska patientfall, men utan att träffa patienterna. De gavs samma förutsättningar; samma skala och samma ostördhet.

Nästan hälften bedömdes olika

Resultatet visar att sjuksköterskorna bedömningar inte var så tillförlitliga som Sara Wireklint hade väntat sig. 45 procent av de 46 patientfallen bedömdes väldigt olika och endast 15 procent bedömdes på exakt samma sätt. Hennes slutsats är att triageskalan, som är vedertagen och används på de flesta akutmottagningar i Sverige, lämnar utrymme för olika bedömningar.

– Jag tänkte att betydelsen av den mänskliga faktorn minimerades i och med att sjuksköterskorna inte befann sig i en stressig verklighet, så det förvånade mig att resultaten varierade så mycket. Frågor jag ställer mig är om vi använder rätt verktyg eller om vi borde använda det vi har på annat sätt, säger hon.

Sara Wireklint
Sara Wireklint forskar om triage.

Triageskalan används både på landets akutmottagningar och inom den prehospitala vården och enligt vad som är känt använder majoriteten den svenska skala  som implementerades i sin nuvarande form för cirka fem år sedan (RETTS). Vilket, enligt Sara Wireklint, är bra eftersom det innebär att alla talar samma språk.

En uppgift för sjuksköterskor

För henne är definitionen av vad triage innebär solklar:

– Det är en arbetsuppgift för sjuksköterskor och det är en bedömning av hur länge en patient kan vänta på behandling utan risk att bli sämre. Om en läkare gör bedömningen handlar det inte längre om triage, säger hon.

Triage innebär att identifiera det medicinska behovet enligt fem kriterier – fem färger där röd och orange innebär livshotande tillstånd och instabilitet och blå står för stabilitet och att patienten kanske egentligen kunde ha klarat sig med en tid på vårdcentralen.

Sara Wireklint ser triage som navet i all sjukvård. Det handlar om frågor som "vad gör vi", "hur gör vi?" och "är vi säkra på att vi gör på bästa sätt?". Frågor som är avgörande för patientsäkerheten. Trots det finns väldigt lite svensk forskning om metoden. Varför vet hon inte.

– Det finns internationell forskning som bland annat belyser frågor som vad som krävs av en sjuksköterska och av arbetsmiljön för att bedömningen ska vara säker, men i Sverige finns överhuvudtaget ganska lite forskning kring akutsjukvård. Jag vet inte vad det beror på, men jag kan säga att det kommer mer och mer.

Efterlyser reflektion

En förhoppning är ett hennes forskning ska bidra till att man inom sjukvården kommer överens om vad triage innebär. Hon tycker att gränsen för hur ordet används börjar bli för vid. Hon efterlyser också mer reflektion och anser att sjuksköterskor som kommer nya till en akutmottagning ska ges kunskap om vad triage innebär innan de introduceras i arbetssättet.

Sara Wireklint hoppas också kunna få svar på frågan varför sjuksköterskornas bedömningar vid triageringen varierade så mycket. Triageskalan verkar ha sina brister och i kombination med högt arbetstempo och stress skulle det kunna leda till osäkerhet i bedömningarna. Ändå anser hon att metoden gör vården mer patientsäker.

– Om vi inte hade haft den strukturen hade vi inte haft något alls och då hade det varit svårt att bringa ordning bland de allt fler patienterna. Enligt Socialstyrelsen tog landets akutmottagningar emot två miljoner patienter under 2016, så triage betyder mycket för många. Det är avgörande för vårdkvaliteten, patientsäkerheten, bemötandet, patienternas trygghet. Triage har många dimensioner.