Hon minns att det gjorde så ont att hon inte kunde stå upprätt. Dagarna efter förlossningen gick hon framåtböjd, smärtan satt i under flera veckor. Filippa Odevall hade förberett sig på att det skulle göra ont att föda barn. Hon såg fram emot att få använda sin kropp, sin urkraft. Men det förvånade henne att det skulle kännas så här efteråt.

Efter sex veckor började hon röra lite försiktigt på kroppen, mjuk yoga, rörelser hon var van vid. Då märkte hon att något hade förändrats i henne. Hon var nybliven mamma, allting var omtumlande. Men det här var också fysiskt.

"Allt är normalt"

Underlivet kändes slappt och i yogapositioner med benen lyfta tog hon in luft. När hon vände sig på sidan och reste sig upp kom ett högt pruttande ljud. Ländryggen gjorde ont och hon kände sig svag och instabil i bäckenbotten.

Se grafik över bäckenbotten och levatormuskulaturen.

I journalen såg det ut som om Filippa Odevall hade haft en normal och problemfri förlossning. Hennes barnmorska sa att allt såg fint ut. Samma kommentar fick hon när hon undersöktes på BB, av en läkare på en gynmottagning vid en extra kontroll som hon själv tog initiativ till och på efterkontrollen hos mödravården — allt var normalt. Ett förvirrande besked, för det var inte så det kändes.

Stor kunskapslucka

Varje år drabbas uppskattningsvis 10 000 svenska kvinnor — en av tio som föder vaginalt — av en levatorskada. Det innebär att levatormusklerna slits av, helt eller delvis, från sina fästen mot pubisbenet. En skada som i dagsläget inte går att operera.

Trots att avslitna levatormuskler (levatoravulsion) är så pass vanligt är levatorerna okända för många i vården. Vårdfokus bäckenbottenenkät visar att drygt 40 procent av barnmorskorna saknar relevant kunskap om hur levatormusklerna fäster och fungerar. Störst är kunskapsluckan i mödravården. 

Något kändes fel

— Ett tag trodde jag på dem som sa att allt var okej, trots att det inte kändes så. Det var den jobbigaste tiden. När jag fick veta att jag har skador blev det en lättnad. Jag fick jag en förklaring och något att utgå från, säger Filippa Odevall.

Det var hon själv som sökte sig fram till svaret. Via Instagram hittade hon Baking babies, en blogg som drivs av Mia Fernando, årets fysioterapeut 2017, prisad för att ha ökat både kunskapen och intresset för förlossningsskador.

Filippa Odevall bokade en tid. Mia Fernando undersökte henne och kände med sina händer att hon troligtvis hade en levatorskada. Efteråt har Filippa Odevall tänkt på att det här var första gången hon blev ordentligt undersökt och fick frågor som gjorde att hon kunde beskriva sina symptom.

På bäckenbottenmottagningen på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge blev misstankarna om levatorskada bekräftade med hjälp av ultraljud. Här upptäcktes också att hon även hade muskelskador i mellangården.

Upptäcktes på 1940-talet

Levatormusklerna är mer bortglömda än okända. Redan i början av 1940-talet gjordes en studie där avslitna levatorer beskrivs som en förlossningsskada som inte syns men som går att upptäcka med hjälp av palpation, att känna med handen. Men kunskapen föll i glömska. Först sedan det gått att se skadorna med moderna metoder som MR och ultraljud har det börjat forskas på levatorskador igen.

"Det är olyckligt att arbetet med att diagnostisera, förebygga och behandla förlossningsskador på levatorerna fördröjts med två hela generationer", skriver en internationellt känd forskare på området, Peter Dietz, i en av sina forskningsartiklar.

Gunilla Tegerstedt.jpg
Gunilla Tegerstedt.

En som håller med om detta är Gunilla Tegerstedt, läkare på bäckenbottenmottagningen i Huddinge, som på senare år inriktat sin forskning på levatorerna.

— Levatorskador ger nya viktiga förklaringar till symptom som vi inte riktigt förstod förut, som exempelvis vidhetskänsla, berättar hon och spår att forskningsområdet kommer att växa.

Koppling till framfall

För det finns mycket kvar att ta reda på. Exempelvis finns misstankar om en ny riskgrupp för levatorskada, ganska smala vältränade kvinnor med starka bäckenbottenmuskler som kan ta längre tid på sig att tänjas ut.

Avslitna levatormuskler ger också nya förklaringar till kopplingen mellan vaginala förlossningar och framfall, som var tolfte kvinna mellan 30 och 79 år drabbas av på ett sätt som ger symptom.

Levatorskador är även en trolig orsak till att återfall är så vanligt efter framfallsoperationer. Tidigare har framfall framför allt förklarats med utsliten och slapp bindväv i bäckenbotten, som förvärras efter klimakteriet. Nu tyder allt mer på att framfall ofta beror på muskelskador som kvinnan fått vid sin första vaginala förlossning.

Det här har stor betydelse för kvinnors hälsa och behöver få konsekvenser, inte minst för förlossningsvårdens arbete med att förebygga skador, men också för hur framfall opereras.

SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, har i sin kartläggning av kunskapsluckor gällande förlossningsskador satt levatormusklerna högt upp på listan. I mars höll myndigheten en workshop med både sjukvårdspersonal och förlossningsskadade kvinnor för att prioritera efterfrågad kunskap när det gäller just levatorskador.

Kan bli diagnos

Utifrån den lilla forskning som finns går det att uppskatta hur många som drabbas av avslitna levatormuskler. Exempelvis är skadan betydligt vanligare i länder där många fortfarande blir förlösa med tång.

Men någon säker statistik finns inte eftersom levatorskada inte finns som diagnos. Här är en förändring på gång. På uppmaning av Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) föreslog Socialstyrelsen nyligen att levatorskada ska få en diagnoskod i det medicinska födelseregistret, vilket skulle göra det möjligt att samla in uppgifter som kan användas till statistik, utveckling och forskning.

Läs också: Bortglömd förlossningsskada kan bli diagnos

Bland äldre kvinnor med levatorskada är det vanligt att söka vård först vid ett fullt utvecklat framfall. Unga kvinnor med bra kroppskännedom, höga förväntningar på en fungerande kropp och ett bra sexliv, har på senare år börjat söka vård snabbare efter sin förlossning och med andra symptom, som att vaginan känns vid och att det är svårt att få till knipet, berättar Gunilla Tegerstedt.

Hur ska barnmorskor förhålla sig till den lilla kunskap som finns om levatorerna?

— Jag är säker på att skador går att förebygga om förlossningsvården tar större hänsyn till mamman och fokuserar mer på bäckenbotten. Men vi är inte där ännu. Vi vet inte riktigt hur skador kan undvikas och vilka riskfaktorerna är. Därför behövs mer forskning. Vi behöver förstå bäckenbotten bättre och vilken funktion de olika delarna har. Med tanke på att kvinnor fött barn i alla tider är det otroligt skrämmande att det finns så lite kunskap.

Lyssna på kvinnorna

Det vården verkligen kan göra bättre redan i dag, säger Gunilla Tegerstedt, är att bekräfta kvinnorna som söker vård för sina skador, ta deras symptom på allvar och hjälpa dem. Exempelvis kan träning under ledning av en fysioterapeut förebygga framfall. Rätt träning och avslappning kan också minska risken för smärta och överansträngning, symptom på levatorskada som kan förvärras av vanliga knipövningar.

Filippa Odevall skulle aldrig lyfta benen högt när hon leder ett yogapass som instruktör. Men maken och sonen Rishi har fått vänja sig vid ljudet av luftpruttar när de yogar tillsammans hemma i vardagsrummet.

— Jag tänker att det är bra för dem, de får lära sig att det är så här en kvinnokropp kan låta.

Medveten träning och avslappning har hjälpt henne att bli av med smärtorna i ryggen. Hon har lärt känna sin kropp på nytt. Hittat någon slags balans och kontroll, trots trasiga levatormuskler. Det hon fått kämpa mest med är ilskan över vårdens bemötande och hela samhällets okunskap om kvinnokroppen.

— Hade män fött barn hade det aldrig sett ut så här.