Att baka och laga mat, det ger mig glädje. Och att ta hand om barnen. De har ju ingen pappa, säger Miriam från Dei e Zor i östra Syrien och trycker fast en deg på insidan av den heta ugnen — ett murat hål med en glödande eld i botten.

Hon står med ryggen mot hemlandet. Några kilometer bakom fälten där hennes äldsta flickor, 13 och 15 år gamla, arbetar med att plocka potatis och bönor på somrarna ligger landet hon flytt från och hoppas kunna återvända till. Men i stället fortsätter människor att fly därifrån och hon är fast i ett läger i Terbol i östra Libanon.

Ensam med fyra barn

Det luktar fuktig lera och rök från kaminer och eldar. Inklämt bland hundratals enkla plasthyddor finns ett fyrkantigt rum på fem kvadratmeter utan fönster och med ett skynke som dörr. Här sover Miriam och de fyra barnen på en tunnsliten orientalisk matta med färgglada filtar över sig. På sommaren blir det varmt och på vintern droppar vatten genom taket när det regnar, snöar och blåser.

Miriam porträtt.jpg
Miriam från Dei e Zor i Syrien.

Hon levde ett enkelt men tryggt liv med man och barn på den syriska landsbygden innan kriget och kaoset kom. Nu presenterar sig Miriam — som är 33 år gammal — som änka och suckar tungt med en hand över bröstet när hon berättar. 

Ökat befolkningen

Sedan kriget i Syrien bröt ut för åtta år sedan har Libanon tagit emot 1,5 miljoner syriska flyktingar enligt officiella siffror. Men det egentliga antalet syrier som sökt skydd i grannlandet tros vara närmare två miljoner.

Eftersom Libanon ser på flyktingarna från Syrien som tillfälliga besökare finns inga officiella organiserade flyktingläger i landet. Men mer än hälften av dem som flytt hit bor i enkla skydd, precis som Miriam och hennes barn.

Jordplättarna som de inofficiella lägren står på hyrs ut av privata markägare. Ofta saknas rent vatten och avloppshantering. I städerna trängs stora familjer i små lägenheter och rum. Gamla övergivna och otjänliga hus har blivit hem till de allra fattigaste.

Fast i enkla läger

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR lever nästan tre fjärdedelar av de syriska flyktingarna i Libanon under fattigdomsgränsen och mer än hälften i extrem fattigdom. Tillgången på svart arbetskraft är stor och har pressat lönerna för enkla jobb som många flyktingar, både vuxna och barn, tar för att överleva.

Lokala samhällen gör vad de kan för att förse den växande befolkningen med dricksvatten, el, sophämtning, latrintömning, skola och vård. Men i Libanons fattigaste och redan tätbefolkade delar, där många flyktingar hamnat, saknas ofta resurser och förutsättningar — och ibland också viljan — att hjälpa flyktingarna.

Fördubblat patienterna

I arbetarstadsdelen Bourj Hammoud, Beiruts Armeniska kvarter, hänger elkablarna över gatorna som hoptrasslade snören. Området är från början ett flyktingläger. Det växte fram när förföljda armenier flydde hit under tidigt 1900-tal och slog sig ner på träskmarker som i dag är asfalt och betong.

Hit har många syriska flyktingfamiljer nu tagit sig. Det märks inte minst på den lokala hälsokliniken som mer än fördubblat antalet patienter på fem år.

Avda Avedissian porträtt.jpg
Avda Avedissian, sjuksköterska i Libanon.

— Ta inte bilden nu, jag har ju inte handskar på mig!

I dag är det vaccinationsdag och i en liten skrubb tar sjuksköterskan Avda Avedissian emot 8 månader gamla Lara Samir Sheikho, vars föräldrar flytt från Aleppo. Flickan får en syrlig apelsinkaramell och sedan en spruta i låret.

Redan i början av den syriska flyktingkrisen gjordes en omfattande nationell vaccinationssatsning i Libanon som gjort att utbrott av mässling och polio kunnat förebyggas. Men de syriska flyktingarna är en större utmaning än så för Libanons sjuksköterskor, som till skillnad från patienterna inte blivit fler.

Stora hälsobehov

Forskning från Amerikanska universitetet i Beirut visar att de syriska flyktingarna i Libanon har stort behov av vård, framför allt på grund av tuffa levnadsförhållanden, men också för att många saknar utbildning och har dålig kunskap om den egna hälsan.

Samma forskare har även tittat på sjuksköterskornas arbetssituation och möjlighet att ge vård. Resultatet visar att flyktingkrisen och den ökade arbetsbördan fått stora konsekvenser. Sjuksköterskor berättar om utmattning, utbrändhet och etisk stress, minskad medkänsla och hårda prioriteringar som går ut över patienterna.

Sjuksköterskorna utmattade

Nu är en liknande men större studie på gång. Förhoppningen är att lägga grunden till en nationell plan för hur sjuksköterskorna ska kunna bli fler och bättre förberedda inför framtida flyktingströmmar.

Sjuksköterskan Nuhad Yazbik Dumit, en av dem som ligger bakom studien, skulle också vilja se stödgrupper för sjuksköterskor för att motverka emotionell utmattning och bristande vård.

Nuhad Yazbik Dumit, ordförande för sjuksköterskeorganisationen i Libanon. VF 6-17
Nuhad Yazbik Dumit, sjuksköterska och forskare.

— Sjuksköterskorna visar sin frustration över arbetsbördan, men inte mot patienterna. Även om någon kanske tänker tankarna ger ingen uttryck för rasism. Det ligger i vårt yrkes etiska ansvar att behandla alla människor lika, säger hon.

Gör sitt bästa

Det är tufft att jobba som sjuksköterska i Libanon. Men Avda Avedissian på hälsokliniken i Bourj Hammoud berättar att hon trots allt sover gott om nätterna. Hon gör vad hon kan utifrån den situation som råder och behandlar sina patienter lika. Men det finns mycket lidande och ibland tar hon och hennes kolleger genvägar för att hjälpa.

Syriska flyktingar får viss sjukhusvård finansierad av UNHCR, ändå stoppas många från att komma in på sjukhusen som vill ha garantier för att de ska få pengar för den vård som ges. En yngre läkare på kliniken berättar att detta händer hans syriska patienter minst en gång i veckan. Vid särskilt ömmande fall händer det att han ringer gamla kursare som han vet jobbar på sjukhusen, i ett försök att få in sina patienter ”bakvägen”. Samma sak kan även hända fattiga libaneser som saknar sjukförsäkring, berättar han.

Hela samhället påverkas

På kliniken har personalen märkt av ökade spänningar i samhället. De har fått ta emot ilska från libanesiska patienter som inte vill köa för vård med syriska flyktingar och som upprörs över att syrierna får subventionerad primärvård tack vare biståndspengar.

För att lösa situationen bestämde sig kliniken för att börja boka in libanesiska och syriska patienter på olika dagar. Men människorna i området börjar vänja sig vid flyktingarna, berättar sjuksköterskan Avda Avedissian.

— Alla förstår att de är här och inte kommer att åka i morgon. Vi måste bara hantera det, säger hon.

För henne och kollegerna har flyktingkrisen också inneburit nya möjligheter, tack vare den stora strömmen biståndspengar som kommit till Libanon. Hon och andra sjuksköterskor har exempelvis kunnat öka sin kompetens med hjälp av biståndsfinansierade utbildningar i bland annat psykisk ohälsa och undernäring, där den nya syriska patientgruppen har stort behov av vård.

Mer och mindre lyckat

Kliniken i Bourj Hammoud har en i grunden stabil finansiering tack vare en amerikansk-armenisk stiftelse. Men kortsiktigheten i hur biståndspengar ofta ges har ändå drabbat kliniken. UNHCR skulle finansiera en ombyggnad, men nu ligger cementblock och annat byggmaterial i stora högar på innergården och ingen vet när bygget ska komma i gång.

Det finns också historier om lyckade biståndsprojekt. Som i norra Libanon där både libaneser och flyktingar i fattiga byar fått tillgång till rent vatten tack vare medvetna och välplanerade satsningar av kommunens medarbetare som jobbar med vatten och avlopp.

 Fackets engagemang

 — Vård, vatten och annan offentlig service är mänskliga rättigheter som ska vara lika för alla.

Det säger Genevieve Gencianos, ansvarig för flykting- och migrationsfrågor på PSI, Public services international, en internationell organisation som samlar fackförbund för offentliganställda, bland annat Vårdförbundet.

Genevieve Gencianos porträtt.jpg
Genevieve Gencianos, migrationsansvarig på PSI.

Med den syriska flyktingkrisen har fackförbund som organiserar offentliganställda i Libanon märkt av en ökad rasism och främlingsfientlighet i hela samhället, men också i de egna medlemsleden.

Fattiga libaneser har svårare att få jobb när den svarta arbetskraften växer, det skapar spänningar och konflikter. Offentliganställda har fått en tyngre arbetsbörda och får ta emot befolkningens ilska och klagomål när resurserna inte räcker till.

Vårdförbundet stöttar

För att stärka flyktingars rätt till offentlig service och motverka rasism och främlingsfientlighet driver PSI, med stöd av Vårdförbundet och fyra andra svenska fackförbund, just nu ett projekt i Libanon, Tunisien och Algeriet.

Det här är länder som ligger nära krig och konflikter som många människor flyr ifrån. Men också nära Europa som på senare år byggt murar mot omvärlden och tagit emot allt färre flyktingar.

Libanon har många fattiga i befolkningen och redan före den syriska flyktingkrisen kämpade offentliganställda med dåliga resurser. Samma sak i Tunisien och Algeriet. Men här motarbetas också offentliganställda av sina egna arbetsgivare eftersom länderna infört restriktioner mot att hjälpa flyktingar. I Algeriet är det till och med straffbart att engagera sig fackligt.

En facklig fråga?

En utmaning för PSI-projektet är att alla inte tycker att flyktingarnas livssituation är en facklig fråga, berättar Genevieve Gencianos. Men projektet har också visat att de som varit delaktiga i olika utbildningar, möten och diskussioner förändrat sina attityder och blivit mer engagerade.

Med projektet vill PSI också lyfta fram behovet av en stark välfinansierad offentlig sektor för att skapa jämlikhet i samhället och mänskliga rättigheter för alla — också för dem som är på flykt.

Miriams möjligheter

I det inofficiella flyktinglägret i Terbol har Miriam bakat färdigt sitt bröd. Det finns en skola i en by lite längre bort som hennes barn skulle kunna gå i, berättar hon. Men i stället låter hon dem arbeta på fälten. Familjen behöver pengarna. Dessutom erbjuder skolan bara extrainsatta eftermiddagspass för flyktingbarnen och hon vill inte att flickorna ska behöva gå så långt ensamma i mörkret.

Molnen tornar upp sig över bergspasset i riktning mot Beirut och regnet börjar smattra mot presenningen som hennes hem är byggt av. Innan Miriam går in tar hon av sig sina leriga sandaler. Där står redan fyra andra par smutsiga skor på rad.

 

70 MILJONER PÅ FLYKT

  • Det har aldrig varit så många människor på flykt undan krig och konflikter som det är just nu i världen.
  • Två tredjedelar av världens 70 miljoner flyktingar kommer från fem länder: Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Myanmar och Somalia.
  • Flest flyr från Syrien där 6,7 miljoner människor lämnade sina hem bara under förra året.
  • Libanon är det land i världen som per capita tagit emot flest flyktingar från Syrien, minst 1,5 miljoner.
  • Sverige har tagit emot nära 119 000 flyktingar från Syrien (antal asylsökande 2012—2018).

Fakta: UNHCR, Migrationsverket