Hon som brukar kunna ge svar på tal. Nu stod hon bara där och fortsatte sätta katetern, slutförde sitt jobb, samtidigt som hon kände patientens hand mellan sina ben. Kinderna blossade, öronen susade. Händer det här på riktigt?

Mannen i 60-årsåldern hade kommit in till akuten med överfull blåsa. Åsa Beckman Primeus var fokuserad på att hjälpa honom. Hon hade precis börjat föra in katetern när han kallade henne ”älskling”, tog ett grepp bakifrån och satte en hand på hennes rumpa och underliv.

– Varför sa jag inget på en gång? Varför släppte jag inte allt och frågade vad fan han höll på med? Det här kan jag fortfarande fundera på, säger Åsa Beckman Primeus när vi ses på Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Overklig känsla

Här arbetar hon som bemanningssjuksköterska sedan flera år tillbaka. Hon är en av de äldre och mer erfarna sjuksköterskorna på akutmottagningen. Bara någon vecka före händelsen hade hon pratat med sin man om att ”metoo” säkert gjort det lättare för kvinnor att säga ifrån. Ändå blev hon helt överrumplad av mannens beteende och minst lika förvånad över sin egen reaktion.

Det var när en manlig läkare drog undan vikväggen och frågade vad som pågick där inne som hon upplevde att den overkliga känslan försvann, att hon fick grepp om situationen. Läkaren, som stått i undersökningsbåset intill, hade hört hennes patient säga ”älskling” och reagerade direkt.

Åsa Beckman Primeus gick omskakad därifrån, samtidigt som hon hörde patienten förklara för läkaren att det nästan blivit lite ”metoo-varning” i båset, men att han hade tagit i sjuksköterskan för att ”hon var så duktig”. Läkaren sa ifrån och förklarade för mannen att akutmottagningen inte kommer att ha några sjuksköterskor kvar om patienter beter sig på det här sättet, berättar Åsa Beckman Primeus.

– Det var så skönt att läkaren vågade komma dit. Att han slöt upp och backade mig och efteråt sa att han var med mig hela vägen, oavsett vad det skulle bli av detta.

Viktig bekräftelse

Några meter bort från undersökningsbåset stannade Åsa Beckman Primeus till. Tankarna klarnade och det började gå upp för henne vad hon precis hade varit med om. Hon pratade med en kollega, som följde med henne tillbaka, så att hon kunde konfrontera mannen och själv ifrågasätta hans beteende. Det kändes bra.

Det blev också en viktig bekräftelse när en biträdande vårdenhetschef sa att sjukhuset kunde göra en polisanmälan åt henne.

– Jag tvekade aldrig att anmäla. Men det var skönt att någon tog hand om det åt mig och att cheferna tog det här på allvar.

Kände sig liten

Åsa Beckman Primeus hejar glatt på kollegerna i korridoren utanför akutmottagningen på Capio S:t Görans sjukhus. Snart ska hon också börja jobba, men först blir det julbord i lunchrestaurangen. Hon pratar öppet om sin upplevelse och ser det som sitt ansvar, särskilt gentemot yngre kolleger, att beskriva hur liten och ynklig hon kände sig i det där undersökningsbåset. Trots att hon är en person som annars har lätt för att säga ifrån, som andra ser på som stark.

Hon känner till flera fall där kolleger på olika arbetsplatser varit med om liknande saker och inte vågat eller orkat anmäla. Vissa för att de inte trott att de skulle bli tagna på allvar. Bland vårdpersonal finns också ett hänsynstagande gentemot patienter som gör det svårare att sätta gränser, tror Åsa Beckman Primeus.

– Man pratar om nolltolerans men det finns en osäkerhet i hur långt man får gå, vad som är okej att säga till en patient. Men ingen ska behöva stå ut med vare sig sexuellt ofredande eller hot och våld. Ofta är vi för dåliga på att säga ifrån.

Sexuellt ofredande

Mannen som antastade henne på akuten dömdes i början av december för sexuellt ofredande, till dagsböter och skadestånd. I domen beskrivs Åsa Beckman Primeus vittnesmål som detaljerat och trovärdigt, men det läggs också stor vikt vid kollegernas berättelser. Särskilt läkaren lämnar ett viktigt vittnesmål.

Patienten själv har sagt till rätten att han lade handen på sjuksköterskans lår eftersom han inte hade något annat att hålla sig i. Han anses inte lika trovärdig. Däremot bedömer tingsrätten att mannen befann sig i en pressad situation, vilket påverkat straffvärdet. Samtidigt anses kränkningen vara allvarlig eftersom den skedde när Åsa Beckman Primeus utförde sitt jobb och precis var på väg att ge en patient medicinsk hjälp.

Vad kände du när domen kom?

– Självklart blev jag glad, men jag var ännu gladare efter rättegången. Jag var så stolt över att få berätta. Det är den skönaste känslan, att någon har lyssnat och trott på mig.

Viktigt säga stopp

Åsa Beckman Primeus beskriver arbetssituationen på akuten som tuff. Oftast när något händer handlar det om otrevliga patienter och hot. Men hon har blivit bättre på att i ett tidigt skede markera mot patienter som börjar bete sig dåligt, berättar hon. Upplevelsen i undersökningsbåset har gett henne ny styrka.

– Jag har blivit bättre på att dra gränser och säga ifrån.

Från Åsa Beckman Primeus Facebooksida den 9 december 2019:

”Så nu finns det domslut på att det är inte ok för en patient att ta en sjuksköterska mellan benen när hon hjälper denne med att sätta en urinkateter. Varför väljer jag att skriva och lägga ut det? Jag har flera kollegor som råkat ut för liknande incidenter men valt att avstå från att anmäla. Om jag med min historia kan få EN person att våga, vilja göra en anmälan så är det en vinst och ett steg i rätt riktning mot nolltolerans!