Victoria Bruun är avdelningschef inom psykiatrin i Värmland och för drygt ett år sedan var hon först med att få Vårdförbundets chefspris. Hon nominerades av sina medarbetare för sitt mod, sina bestämda åsikter och sin förmåga att få saker och ting att hända. Då hade hon varit chef i ett och ett halvt år. När ytterligare ett år har gått säger hon att priset fått henne att se på sig själv och sitt ledarskap med andra ögon.

— Jag var ganska oerfaren och gick mer på känslan när jag fick priset. Men ju mer jag lärt mig ju mer komplext inser jag att ledarskap är. I dag tar jag min chefsroll på ett annat allvar, säger hon.

Ett uppfordrande pris

Att få pris som årets vårdchef var uppmuntrande och kul, men också uppfordrande. Ibland har det känts som om hon förväntats ha svar på alla frågor om ledarskap. Ibland har hon mött inställningen: ”Vad gör du som är så speciellt då?"

Året som gått beskriver Victoria Bruun som ett slags wake-up call. Hon är fortfarande modig nog att säga som det är. Som att vardagen för chefer är att försöka lösa en konstant brist på personal. Hon blev chef för att hon ville utveckla vården, men har tvingats inse att även en nytänkande ledare måste ägna sin mesta tid till bemanningsfrågan.

Ställde upp på det mesta

— Jag var naiv nog att tro att mitt engagemang och min omtanke om medarbetarna skulle minska sjukskrivningar och uppsägningar. Jag hade ständigt fokus på medarbetarna och ställde upp på det mesta. Nu tänker jag mer på att det ska vara hållbart för mig själv också, säger hon.

Victoria Bruun tror att det är ett klassiskt vårdproblem; första linjens chefer som ska bevisa att de minsann kan ordna allt. Finns ingen personal att kalla in så rycker de själva in och tar arbetspassen. Det är fint att inte vilja slita på personalen, säger hon, men när hon inte hinner göra sitt chefsjobb blir det inte gjort.

Tar det inte längre personligt

— Kanske har jag haft extra svårt att sätta gränser för att jag klivit upp från min egen arbetsgrupp och blivit chef. Jag har behövt markera och säga att jag inte kan lösa allt — trots att det inneburit att före detta kamrater inte alltid gillar mig. Jag försöker lära mig att inte ta saker så personligt. Tidigare när folk slutade la jag det på mig själv — det håller inte.

För Victoria Bruun har året efter chefspriset varit tufft, men också lärorikt. Hon har skaffat en mentor, lärt sig att sätta gränser och har medarbetare som numera inser att det inte är bra med en chef som säger ja till allt.

— Jag har tvingats titta mycket inåt. Har ifrågasatt vad jag står för och insett att även en icke-lösning kan vara en lösning. Det går inte att planera för allt i en verksamhet där man aldrig vet vad som kommer att hända.