Av en radioreporter på besök på Tiskens vårdcentral i Falun fick Eva Jansson titeln depressionssjuksköterska. Men egentligen kallas hon vårdsamordnare för psykisk ohälsa. En titel hon delar med sju andra sjuksköterskor inom primärvården i Dalarna.

Sedan september förra året drivs där ett projekt, helt i linje både med utredningen om nära vård och med personcentrerad vård som förhållningssätt. Målet är att få ner den psykiska ohälsan och Eva Janssons bidrag är att följa upp läkemedelsbehandling och ha stödsamtal med patienter som lider av lätt eller medelsvår depression eller ångest.

– Bland det roligaste i mitt jobb är feedbacken från patienterna. Många säger att de inte har varit med om någon uppföljning av hur de mår tidigare och att det betyder mycket att nu få det. För mig, som kommer från den tyngre psykiatriska vården, är det också en glädje att se patienter tillfriskna och kunna återgå till sina vanliga liv, säger Eva Jansson.

Evidensbaserad skattningsskala

Patienter som söker till Tiskens vårdcentral på grund av depression eller ångest får träffa vårdsamordnaren efter att ha varit hos läkare och satts in på antidepressiva läkemedel. Med hjälp av en evidensbaserad och strukturerad skattningsskala följer Eva Jansson upp hur patienten mår under medicineringen.

Hon ställer frågor om intresse och glädje över att göra saker, om koncentrationssvårigheter, om hur patienten ser på sig själv, om aptit och om eventuella suicidtankar. Djupa frågor som ofta leder till samtal.

– Efter att ha träffat patienten en första gång fortsätter uppföljningen per telefon. Vi samordnare har diskuterat om det blir tjatigt att ställa de här frågorna varje gång, men samtidigt – varje fråga leder till stödjande samtal kring hur de känner sig och om deras tankar.

Hjälp vid biverkningar

Elva dagar, har Eva Jansson fått veta, är den genomsnittliga tid som patienter tar antidepressiv medicin. Det är då biverkningar, som gör att man mår ännu sämre än innan medicineringen, kan uppstå. En av hennes uppgifter är att hjälpa patienterna över den här tiden av ökad ångest.

Hon träffar omkring 60 patienter – i olika skeden av behandling. Den yngsta är 19 år och den äldsta 85. Någon ”typisk patient” har hon svårt att se. Statistiken säger att de flesta som lider av psykisk ohälsa är kvinnor i 40-årsåldern med barn och arbete inom vård och omsorg, men vid stödsamtalen är hälften av patienterna män. Framför allt unga män.

Eva Jansson tror att det kan bero på att de unga har lättare än äldre generationers män att tala om ångest och depression. En av hennes uppgifter är också att dela med sig av kunskapen om psykisk ohälsa till sina kolleger. Det är viktigt att också de vågar fråga patienter hur de har det och hur de mår psykiskt.

Kontakt via telefon

Målet med behandlingen är symtomreduktion inom tolv veckor och symtomfrihet med fortsatt behandling i 6 till 12 månader. Eva Jansson håller den löpande kontakten via telefon, först en gång i veckan och sedan glesare. Hon lämnar sina kontaktuppgifter så att patienterna kan nå henne när de vill.

– Det är sällan någon ringer. Bara vetskapen om att det går att få tag på någon om man mår dåligt kan ha en ångestdämpande effekt, säger hon.

Projektet, som omfattar sju av Dalarnas vårdcentraler, kallas samarbetsvård psykisk hälsa och bygger på en amerikansk vårdmodell. Vårdsamordnarna är sjuksköterskor som fick börja sina uppdrag med en fördjupande utbildning om diagnoser, farmakologi och suicidriskbedömning.

Projekttiden löper ut årsskiftet 20/21 och sedan får utvärderingar visa om det ska permanentas och omfatta samtliga vårdcentraler i Dalarna.

– Jag hoppas att det fortsätter. Vi får så mycket positiv feedback från patienterna. När jag efter några månader frågar hur det är och får svaret ”det börjar bli bättre nu” känner jag att jag gör nytta. Många av patienterna har tagit antidepressiv medicin tidigare och de säger att det gör en sådan skillnad att någon följer upp och frågar hur det fungerar, säger Eva Jansson.