– Det här är framtiden, viskar en röntgenläkare till mig när jag smyger in på föreläsningen på Röntgenveckan i Jönköping i september.

Den handlar om betydelsen av simulering i undervisningen. Hesta Friedrich-Nels är radiograf och lärare vid Central University of Technology i Sydafrika där utbildningen till röntgensjuksköterska är fyraårig.

I Sverige finns ett visst mått av simulering i utbildningarna av läkare och sjuksköterskor men för röntgensjuksköterskor förekommer det mera sällan. Pedagogiskt är det överlägset, framhåller Hesta Friedrich-Nels. Det ger utrymme för misstag och reflektion och möjlighet till repetition och återkoppling från andra som deltar i övningarna.

– Simuleringarna kan spelas in och den som spelar patienten kan till exempel säga att ’du tittade ju inte ens på mig’.

Tränar många förmågor

Med simulering övar man också förmågor som kritiskt tänkande, kommunikation, problemlösning och beslutsfattande, säger hon. Studenterna får dessutom föra kliniska resonemang.

Men det är tidsödande och kräver noggranna förberedelser. Man ska ha en idé, göra en plan, skriva detaljerade manus till var och en av studenterna och skådespelarna och diskutera övningen i förväg. Och efteråt ge feedback och prata igenom det ordentligt, enligt Hesta Friedrich-Nels. Det sista är mycket viktigt för inlärningen.

Dessutom måste övningarna kännas äkta och smarta, säger hon.

– Ett scenario som är dåligt designat gör mera skada än nytta. Miljön bör vara så autentisk som möjligt annars blir studenterna negativa och tycker att det känns overkligt och plastigt.

Efter föreläsningen ger flera i publiken positiv respons på föreläsningen. Röntgenläkaren som ser simulering som framtiden undrar varför studenterna skulle vara så negativa till att det inte är verkligt.

– Vad jämför de med? En plastdocka är ju mer realistisk än en bok.

Får lära av misstag

Simulering och attrapper under utbildningen är något som Parvin Tavakol Olofsson, Vårdförbundets yrkeshandläggare för röntgensjuksköterskor, känner varmt för, berättar hon senare vid Vårdförbundets monter.

– Ja, det är verkligen min baby. Vi röntgensjuksköterskor kan ju inte testa på människor.

Parvin Tavakol Olofsson. VF 2-17
Parvin Tavakol Olofsson Foto: Leif Ståhl

Under sina tio år som lärare på Karolinska institutet har hon många gånger sett intresset för utbildningen slockna hos nya studenter eftersom de aldrig själva får utforska hur kvaliteten påverkas av olika stråldoser. 

– Handleder någon en student på VFU:n och patienten håller på att få fel stråldos måste handledaren ingripa och stoppa undersökningen. Används fantomer får studenterna själva lära sig av sina misstag.

Med mer simulering och tester på fantomer under utbildningen, skulle behovet av VFU-platser minska något, möjligheterna att forska bli större och djupinlärningen öka, föreställer sig Parvin Tavakol Olofsson.