Distriktssköterskan Anna Parfa jobbar i dagsläget inom barnhälsovården på Laponia Hälsocentral i Gällivare. Hon trivs och tycker själv att hon gör ett bra jobb. Dessutom är det ett arbete där hon inte begränsas av sina många krämpor. Hon har bland annat svår astma, är allergisk mot antibiotika i luften och har skador i en handled och en fot.

– Jag är 52 år och ganska begränsad fysiskt. Men här funkar det bra, jag orkar till och med jobba heltid, säger Anna Parfa.

Långa pass på akuten

Men i slutet av mars fick hon ett tungt besked. Inom några dagar skulle hon inställa sig på smittoakuten vid Gällivare sjukhus, där bland annat patienter med misstänkt covid-19 tas emot. Anna Parfa repade dock mod, i skyddskläder skulle hon känna sig trygg och det handlade om dagtidstjänstgöring.

Men snart ändrades budet. Anna Parfa fick veta att hon även skulle jobba på den vanliga akuten, på 12,5-timmarspass i rotation. Hon såg en stor fara för sin egen hälsa. Av tidigare erfarenhet vet hon att den typen av pass skulle förstöra sömnen och snart göra henne överansträngd. Risken fanns även att hennes astma skulle triggas igång av antibiotika. På grund av den trasiga handleden skulle hon inte heller kunna klippa upp kläder eller göra hjärtkompressioner.

Rädd för sjukskrivning

I bakhuvudet gnagde även en oro för att smittas av asymtomatiska patienter, med tanke på den svåra astman. En del experter menar att det bör betraktas som en riskfaktor vid covid-19. 

– Jag vill gärna hjälpa till i covid-vården, men jag har begränsade förutsättningar. Jag hade garanterat blivit långtidssjukskriven efter några pass på akuten. Det gagnar ingen. Jag blev så arg när arbetsgivaren tog ett beslut utan att prata med mig först. Särskilt när de säger att omplaceringar i första hand ska ske på frivillig väg, säger Anna Parfa.

I efterhand inser hon att det bästa hade varit att kontakta Vårdförbundets lokala avdelning för stöd. Istället sa hon upp sig. Hon redovisade sina medicinska skäl för arbetsgivaren och sa att hon gladeligen drog tillbaka uppsägningen om arbetsgivaren garanterade arbete på hälsocentralen.

”Blir brevbärare istället”

Svaret blev nej, några garantier kunde inte ges. Kort därefter lades Anna Parfas tjänst ut på annons. Och där står det nu, hon jobbar vidare på hälsocentralen men med en stor ovisshet om framtiden

– Jag blir stressad av situationen. Varför vill de inte ha kvar mig på en arbetsplats där jag kan jobba? Varför ska jag tvingas till något som jag inte klarar av? Jag vill inte säga upp mig, men jag kan inte jobba kvar i Region Norrbotten om de ska behandla mig så här. Om min allergi och krämpor gör att jag inte kan jobba som sjuksköterska längre får det vara så. Då slutar jag och blir brevbärare istället. Men det känns som ett slöseri med resurser, säger Anna Parfa.

Fler känner sig tvingade

Enligt Erik Kalander, styrelseledamot i Vårdförbundet Norrbotten, har fler än Anna Parfa behandlats illa av arbetsgivaren under coronakrisen. Det har handlat om ett ”framtvingat accepterande” snarare än frivilliga omflyttningar, menar han. Därför har en del sagt upp sig, andra ser sig om efter annat arbete hos andra arbetsgivare.

Att kastas in på arbetsplatser där man varken känner rutinerna eller personalen kan vara stressande för många. Och för en del påverkas livet mycket. De kan behöva färdas längre till en ny arbetsplats och dessutom jobba 12,5-timmarspass, som införts på akuten och intensivvården i Gällivare och på andra orter. Erik Kalander menar att den typen av förändringar kräver en bra dialog, både med enskilda och med fackliga företrädare.

– Det finns en utvecklingspotential vad gäller samverkan. Som det är nu informerar arbetsgivaren mest om vad de har gjort. Vi tycker att de är inne på krislägesavtalets marker, men de vill inte aktivera det än eftersom de anser att kollektivavtalet ger dem rätt att leda och fördela arbetet, att införa längre pass och flytta runt personal. Vi tycker att deras tolkning av avtalet går för långt, säger Erik Kalander.

Vårdförbundet kallar till förhandling

I efterhand har Vårdförbundet begärt förhandling enligt MBL, medbestämmandelagen, om de ensidigt införda långpassen, samt att arbetsgivaren tillsammans med skyddsombud och medarbetare tittar på konsekvenserna för arbetsmiljön. Förbundet undrar om det finns andra lösningar som är mindre påfrestande.

När det gäller Anna Parfa har Vårdförbundet skickat en förhandlingsframställan till Region Norrbotten.

– Vi har begärt att uppsägningen ogiltigförklaras och att hon får jobba vidare på Laponia hälsocentral. Det är viktigt att omplaceringar sker på frivillig väg så långt som möjligt och att den enskildes förutsättningar beaktas. Arbetsgivaren måste enligt lag minimera risken för skador och sjukdom. Det gäller även under en kris, säger Gun Lundström, förbundsombudsman på Vårdförbundet.

Kan inte ge garantier

Vårdfokus har försökt få till en intervju med Anna Parfas närmsta chef på hälsocentralen, som lämnade beskedet om omplaceringen. Hon hänvisar vidare till divisionschefen som i sin tur hänvisar vidare till Karin Larsson, HR-direktör på Region Norrbotten. Hon vill inte uttala sig om det enskilda fallet, men menar att några garantier aldrig kan ges om att man ska slippa omplacering.

– Vi utgår ifrån frivillighet. Sen tittar vi på hälsotillståndet, om man är i riskgruppen för Covid-19 och vad den enskilde har för förutsättningar. Det kan handla om hur barnomsorgen ska skötas. Sådana saker tittar vi på utifrån ett individperspektiv, givetvis. Men det är arbetsgivaren som gör bedömningen, och anser vi att det finns skäl att flytta personal så gör vi det, säger Karin Larsson

Ja, ni flyttar personal och har infört längre arbetspass. Det är sådant som finns med i krislägesavtalet. Varför är det inte aktiverat?

– Det är inte aktuellt att gå in i krislägesavtalet förrän vi har uttömt alla andra möjligheter. Det vi gör nu anser vi är inom ramen för kollektivavtalet.

Vårdförbundet tycker den tolkningen är långt dragen. Hur ser du på samverkansklimatet just nu?

– Jag tycker att vi har en bra samverkan. Vi träffas flera gånger i veckan på olika nivåer. Där tycker jag att vi är öppna för dialog.