Det var dagarna före lucia 2017. Sjuksköterskan Anna Westergren hade gått till sängs efter en lugn hemmakväll. Egentligen skulle hon ha firat sin namnsdag hemma hos föräldrarna med en god middag och hockeymatch på tv.

Föräldrarna, två pigga pensionärer i 70-årsåldern, bjöd ofta vänner och familj på uppsluppna middagar i tvåvåningsvillan i utkanten av småländska Ljungby. Men den här gången tvingades de ställa in då mamma Britt-Mari blivit febersjuk.

Läs också: Okända sjukdomen som dödar tusentals svenskar

Tidigt på söndagsmorgonen den 10 december väcktes Anna Westergren av telefonen. Det var pappa Paul som berättade att Britt-Mari hade blivit sämre under natten och ramlat på väg till toaletten. En ambulans var på väg.

Kastades in i yrkesrollen

Anna Westergren klädde snabbt på sig och gick ut mot bilen, som under natten hade täckts av is och snö. Ännu föll vita flingor från den mörka himlen.

På väg mot föräldrarnas hus ringde telefonen igen. Ambulanspersonalen hade hjälpt Britt-Mari till sängs och gett lugnande besked. Paul vädjade till sin dotter att vända om, men hon ville göra sin egen bedömning.

Väl på plats i föräldrahemmet kunde Anna Westergren inte tro sina ögon. I sängen låg hennes mamma, blek och märkbart tagen. Andningen var snabb och ytlig. Anna Westergren kastades in i den yrkesroll hon nyligen lämnat — efter många år som intensivvårdssjuksköterska på Ljungby lasarett satt mycket i ryggmärgen. Sepsis, tänkte hon, och ringde 112. Till slut kom en ambulansbesättning som tog situationen på större allvar.

Fanns rutiner

Britt-Mari kom in till akuten på Ljungby lasarett som rödprioriterad. Kontrollen av hennes vitalparametrar gav höga poäng enligt News, national early warning score.

Trots situationens allvar kände sig Anna Westergren trygg. På väggen i akutrummet satt en plansch med riktlinjer för just den här typen av fall. Hon visste att alla kriterier var uppfyllda för att den mobila intensivvårdsgruppen, Mig, skulle kallas till akuten.

”När de kommer blir allt bra, då får hon intensivvård”, hann hon tänka.

Gjorde allt rätt först

Britt-Mari Westergren hade många av de typiska symtomen: hög puls, lågt blodtryck, hög andningsfrekvens och tydliga tecken på infektion och organpåverkan, vilket stärktes av de första blodproven. Till en början gjorde vårdpersonalen allt rätt. De satte in syrgas, vätska och antibiotika samt tog odlingar från blod, näsa och svalg.

Efter ett tag kom en AT-läkare till akuten. Hon misstänkte att det var lunginflammation och beslutade, efter ett telefonsamtal med sin bakjour, att inte tillkalla Mig-teamet och i stället lägga in Britt-Mari på en vanlig medicinavdelning med kontroller fyra gånger per dygn.

— Det var fel på alla sätt och vis. Ändå protesterade jag inte mer, jag tänkte någonstans att de hade koll och skulle följa riktlinjerna. Hade jag vid det tillfället själv ringt en läkare på intensivvårdsavdelningen hade det kanske slutat på ett annat sätt, säger Anna Westergren.

Fick träffa läkare en gång

Ljungby lasaretts internutredning har i efterhand visat att det på medicinavdelningen endast gjordes några sporadiska News-kontroller. Trots fortsatt höga poäng övervägdes aldrig intensivvård. Bara en gång under det första dygnet undersöktes Britt-Mari av en legitimerad läkare, och då med fokus på att hon var svag i höger arm och ben.

När Anna Westergren kom på besök dagen efter fick hon en chock. I sängen låg hennes mamma, knappt vid medvetande och med tungan fasttorkad i gommen.

— Där och då brast det för mig, jag gick totalt in i min yrkesroll och sa exakt vad jag tyckte skulle göras. Jag krävde att hon skulle få intensivvård.

”Det var så onödigt”

Klockan 13.15 måndagen den 11 december 2017, nästan 30 timmar efter ankomsten till akuten, förflyttades Britt-Mari till intensivvårdsavdelningen.

Ungefär samtidigt kom svaren på odlingarna: stafylokocker i blodbanan. Hon vårdades med dialys och respirator i tre dygn, innan hon dog i septisk chock.

— Det är inte säkert att mamma hade överlevt om riktlinjerna följts, men chanserna hade varit bra. Hon var pigg och frisk i övrigt. Flera gånger tidigare har jag sett det vända i rätt riktning när man sätter in snabb och korrekt behandling. Det som hände var så onödigt, säger Anna Westergren.

Dödsfallen har ökat

Britt-Mari Westergren var en av minst 106 personer som dog till följd av sepsis i Region Kronoberg under 2017. Det visar Vårdfokus granskning som bygger på unik statistik från Socialstyrelsen, där sepsis registrerats antingen som huvudsaklig eller bidragande dödsorsak.

Som Vårdfokus tidigare berättat har antalet registrerade dödsfall per 100 000 invånare i riket ökat stadigt, från 19,89 år 2000 till som högst 41,66 år 2016. Därefter har det minskat något. Totalt handlar det om i snitt 4 100 dödsfall per år de senaste åren.

 

För Anna Westergren  finns saknaden där varje dag, och sorgeprocessen är långt ifrån klar. En liten upprättelse kom i början av förra året när Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, gav Ljungby lasarett svidande kritik.

Tillsynsmyndigheten konstaterade att handläggningen på akutmottagningen brast eftersom Mig-larmet inte drogs och "patienten inte undersöktes av en erfaren läkare”. Med tanke på det allvarliga tillståndet borde bakjouren eller annan erfaren läkare ha tillkallats, men sjukhuset saknade rutiner för detta.

Dessutom konstaterade Ivo allvarliga brister i vården på avdelningen, genom utebliven läkarundersökning och utebliven dokumentation av övervakning och gjorda ställningstaganden.

Vill se förändring

Anna Westergren väljer att öppet prata om händelsen för att få till en förändring — en ny syn på kostnader och prioriteringar. För när det blir som i Britt-Maris fall, att behandlingen av sepsis påbörjas sent, kan det plötsligt krävas läkemedel i dubbla doser, respiratorvård och dialys.

— Allting kan inte mätas i pengar, men ska man göra det handlar det ofta om att vara steget före, att ta några timmar intensivvård och optimera. Då blir det kanske inte så långdraget eller kostsamt, och överlevarna får mindre besvär i efterförloppet. Sett ur det perspektivet är det uppenbart vad som behöver göras, det handlar om stora samhällsekonomiska besparingar.

— Och, allra viktigast, minskat lidande.