Kaxig och stark – men också sårbar och tvekande. När Vårdfokus möter Anna Berglund vid hennes arbetsplats på Gävle sjukhus är det ingen entydig bild hon visar upp. Jo, de har fått bra förutsättningar och stöttning både under och efter pandemin – men nej, Anna och många av hennes kolleger mår inte särskilt bra nu när sommaren har gått över i höst.

Gävle Anna porträtt inne.jpeg
Anna Berglund arbetade på covid-ima nästan ett halvår. Men hon tycker det är svårt med tidsperspektivet. "Det är en enda soppa", säger hon. Foto: Hans Zetterberg.

‒ Jag har nästan gått på autopilot under tiden på covid-ima och stängde nog av alla känslor. När man nu börjar slappna av och processa vad man varit med om kommer det tillbaka. Flera av oss är sjukskrivna för utmattning och någon har fått posttraumatiskt stressyndrom, andra har precis som jag problem med sömn och depression, säger Anna Berglund, som också är förtroendevald och skyddsombud för Vårdförbundet.

Anmälde sig frivilligt

Hon blev färdig sjuksköterska för tre år sedan och har sedan dess arbetat på en kirurgavdelning. För Anna Berglunds del började det i slutet av mars då hon tackade ja till att gå in tillfälligt och arbeta på en mellanvårdsavdelning för covidpatienter, covid-ima.

14_Gävle.jpg
På Vårdfokus rundresa i pandemins spår har vi nu kommit till Gävle där vi träffar två sjuksköterskor som arbetat på covid-ima under pandemin. Bild: Madelene Wikberg.

‒ Jag ville ställa upp när vi fick frågan om vi kunde tänka oss att gå in och hjälpa till att bemanna covid-ima. Jag har ett intresse för att arbeta mer akut och hade inte själv någon oro för att bli smittad. Jag bor ju ensam med mina katter och skulle inte utsätta någon annan för fara. Dessutom kändes det intressant att få vara med och hjälpa till under en pandemi, berättar Anna Berglund.

Den första dagen på covid-ima glömmer hon aldrig.

‒ Det var ganska lugnt fram till lunch ungefär, sedan var det som det bara exploderade. Jag gick tillsammans med en sjuksköterska som var nästan ny där på avdelningen. Den första patienten vi fick ta hand om var jättedålig och fick kopplas till andningsmaskin direkt. Sedan höll de på att sätta upp ett telemetrisystem och det var byggnadsarbetare där som försökte hålla sig ur vägen. Mitt i alltihop skulle det nya slussystemet testas. Allt var så rörigt. När jag slutade för dagen kändes det som jag hade jobbat tre pass på rad.

Konstant detektivarbete

Månaderna som följde skulle inte bli mindre jobbiga.

‒ Det var så mycket att lära hela tiden och frustrerande att inte veta hur man skulle arbeta till en början. Vi fick testa och prova oss fram varje dag, det var ett konstant detektivarbete. Sedan var det ju väldigt jobbigt och varmt att gå så länge i skyddskläder. Man kan ju inte gå in och ut hur ofta som helst utan måste spara på skyddsutrustningen så det kunde bli många timmar i sträck inne hos patienterna. Efter ett tag fick jag tryckskador över näsan från masken vi hade, berättar Anna Berglund.

Gävle Carina helfigur.jpg
Carina Lindgren jobbar kvar på infektionskliniken som fortfarande har platser för covid-patienter. Foto: Hans Zetterberg.

Precis som Anna Berglund hade Carina Lindgren bara jobbat tre år som sjuksköterska när covidpandemin slog till. Hon är anställd på infektionskliniken som i våras gjordes om till covid-ima för att kunna ta hand om patienter som behövde sjukhusvård men inte var så dåliga att de krävde intensivvård.

Bra bemannade

‒ Vi är vana att vårda patienter med infektionssjukdomar, men som vi jobbat den här tiden är vi inte vana vid. Allt har varit så extremt, patienterna har varit så många och så svårt sjuka och med nya symptom. Patienterna förstod inte alltid själva hur illa ute de var. De kunde ha jättedåliga värden trots att de själva tyckte att de mådde bra och fick intuberas fem minuter senare. Vi myntade uttrycket "covid-hjärna", att de verkade klarare än vad de egentligen var, säger Carina Lindgren.

Covid-ima har bemannats med personal från många olika avdelningar på sjukhuset. Men det som skulle ha kunnat bli svårt blev i stället en stor tillgång, tycker både Carina Lindgren och Anna Berglund.

‒ Vi har hela tiden varit bra bemannade och alla har kunnat bidra med sina kunskaper. Vi har haft sjuksköterskor från kirurgen, lungavdelningen, onkologen och flera andra avdelningar. Väldigt snabbt blev vi ett sammansvetsat gäng och har inte haft några konflikter. Alla var i samma sits och vi har både kunnat skratta och gråta tillsammans, säger Carina Lindgren.

‒ Ja, det var bland det häftigaste under den här tiden, att vi tillsammans hade så bred kompetens och att alla kunde bidra med sin kunskap. Samtidigt var det som att vi alla var nya igen, men för dem som faktiskt var helt nyutbildade kom det nog som en chock att få ta så mycket ansvar, säger Anna Berglund.

Många var unga

Många av sjuksköterskorna på covid-ima var väldigt unga och hade inte ens jobbat ett år innan pandemin bröt ut.

Gävle Carina porträtt med ansikten.jpeg
- Visst har vi fått några applåder, men det hade varit skönt om någon kunde se vad vi gör och att det syntes i varje sjuksköterskas plånbok, säger Carina Lindgren. Foto: Hans Zetterberg.

‒ Det var tufft att plötsligt stå där med patienter som var så svårt sjuka att de när som helst kunde behöva intensivvård. Man kunde aldrig slappna av. Vi har jobbat så nära döden hela tiden, säger Carina Lindgren.

Hon minns särskilt alla gånger då de stått i rummet hos en patient som pratat med sina närmaste innan de ska intuberas och flyttas till iva. Eller när de suttit med anhöriga via face-time och väntat på att en patient ska ta sitt sista andetag.

Svårt hinna återhämta sig

Både Carina Lindgren och Anna Berglund säger att de trots allt kanske haft det bättre än på andra håll. De har inte behövt arbeta tolvtimmarspass utan haft kvar sina normala scheman, de har varit bra bemannade och har inte behövt jobba särskilt mycket övertid och de som inte valde att sälja en vecka har fått sina fyra veckors semester. Ändå har det varit ett tung tid och alla är mycket trötta. Dessutom har de kolleger som inte mår bra och som är sjukskrivna.

‒ Jag kan tänka mig att man har gett så oerhört mycket på jobbet att ledigheten mellan passen inte räckt till för att man ska återhämta sig. När jag hade semester gjorde jag så lite som möjligt, jag vilade, drack kaffe på stranden och gick promenader. Efter tre veckor började det kännas bättre, men då hade jag ju bara en veckas semester kvar, säger Carina Lindgren.

Under hösten har de fått hjälp av Företagshälsovården både i grupp och enskilt.

Gävle Anna med paraply.jpeg
‒ Jag gillar att ha svarta kläder, det känns som ett skydd, säger Anna Berglund. Foto: Hans Zetterberg.

‒ Tack och lov att de finns, vi har fått fantastiskt bra hjälp från dem. Jag är lite orolig för att mina vänner säger att jag blivit förändrad. Jag känner också själv att jag kanske har blivit mer sarkastisk och mindre empatisk, att jag slutat bry mig om vissa saker och kan bli irriterad när folk pratar om sådant som jag tycker är oviktigt. Jag har haft stort behov av att ha det tyst omkring mig, att bara vara hemma och ligga på min soffa med mina katter, säger Anna Berglund.

"Det kan bli bra ändå"

Samtidigt har den här tiden gett henne mycket kunskap och erfarenhet och hon har kommit fram till att hon vill fortsätta hjälpa kritiskt sjuka patienter att bli friska. Senare i höst börjar hon på en trainee-tjänst på iva med målet att utbilda sig till intensivvårdssjuksköterska.

Även Carina Lindgren säger att hon trots allt är tacksam för hur det blev.

‒ Det jag kommer att ta med mig är den fina gemenskapen vi fick under den här tiden, att saker och ting kan bli bra ändå.

När vi lämnar sjukhuset i Gävle skingras regnmolnen. Höstlöven sprakar i gult, orange och rött och det känns nästan lite symboliskt när solen bryter igenom.