Sigbritt Willers, chef för den medicinska akutvårdsavdelningen mava i Linköping, har aldrig gått en utbildning i krisledarskap. I ett drygt halvår har hennes förmåga testats skarpt – i synnerhet under de hektiska veckorna i månadsskiftet mars–april. Hon har tidigare berättat om sina erfarenheter i ett gästinlägg på en av Vårdförbundets bloggar.

När belastningen på intensivvården ökade öppnade sjukhuset en ny intermediärvårdsenhet för covid-patienter, ima, med hjälp av bemanningspersonal och extrapersonal. Fyra platser blev snart nio, och sedan fjorton efter ett beslut av den lokala sjukvårdsledningen om att flytta fem intermediärvårdsplatser, moa, från mava. Med personal och allt, omkring 30 sjuksköterskor och undersköterskor. Sigbritt Willers utsågs till ny chef.

 Den stora utmaningen var att ta över något som man inte hade en aning om vart det skulle ta vägen, säger hon.

Missa inga nyheter! Prenumerera på Vårdfokus nyhetsbrev

Luddigt om personalansvar

Det första Sigbritt Willers gjorde var att samla ihop nyckelpersoner inom olika områden, till exempel specialistsjuksköterskor och undersköterskor. Praktiska och administrativa uppgifter var det lättaste att delegera – en apparatansvarig undersköterska fick styra om att hyllor sattes upp i förråd. För Sigbritt Willers egen del gällde det att sätta sig in i bemanningsstrukturen och de rutiner som hade hunnit skapas på den bara dagar gamla ima-enheten. Och hur skulle man koppla ihop redan lagda scheman?

Sammanslagningen innebar också att Sigbritt Willers fick betydligt mer personal att arbetsleda – men personalansvaret för de bemanningsanställda och inlånade på ima låg kvar hos deras respektive chefer.

 Gränsen är luddig, så klart. Jag träffade många som jag egentligen inte har personalansvar för och pratade mycket med dem om hur de mådde, säger Sigbritt Willers.

"Ingen quick-fix"

Personal utan intermediärvårdserfarenhet var en annan utmaning, vilket löstes med dagliga koordinatorer som kunde ta sig tid att bland annat visa hands on. Samtidigt ”försvann” verksamhetschefen in i den lokala sjukvårdsledningen – och det vanliga chefsstödet till vårdenhetscheferna minskade.

 Det är klart att jag kände mig ensam. Vi arbetar vanligtvis i parledarskap, och min chefskollega behövde ta hand om mava som kom i kläm när erfaren personal flyttade.

I månadsskiftet september/oktober börjar återgången till det vanliga, fast ändå inte. Enligt en plan som lades före pandemin flyttas mava och de fem moa-platserna till nya lokaler, och då övertar moa pandemiuppdraget från ima. Med nya utmaningar som följd.

 Efterförloppet är ingen quick fix, det finns några som inte mår helt bra. Vi har tappat när det gäller rutiner och trygghet på mava, även om många växt mycket också. Men det ska bli helt underbart att flytta ihop igen, säger Sigbritt Willers.