"Idag jobbade jag nästan 14 timmar istället för de sedvanliga 12,5 och nu är jag trött. Allt tack vare covid-19. I mars när allting brakade loss var jag så full av adrenalin och extra energi att det nästan inte kändes alls, nästan ingenting kändes. Man ville vara med. Vara där fastän man var rädd ibland. Jag hade inte tid att tänka på hur allting skulle komma att påverka mig i framtiden. Men jag vet nu. Nu vet jag att tröttheten kommer senare. Som en blixt kom den och man är full av minnen och tankar och känslor som inte hittar någonstans att få plats. Allting blir till små lådor där inget får plats.

När vi nu i efterhand pratar om alla minnen på jobbet känns det som en film. Som att man överdriver allt. För det var så extremt, på alla sätt. Extremt hemskt och extremt svårt men också otroligt lärorikt och en gemenskap som var underbart stark. Ibland när vi pratar om det känns det så surrealistiskt att vi bara skrattar. Och ibland gråter man. Jag tänker på många som dog och på många som vi räddade men som kanske är döda nu. Jag tänker på dem med en dödsångest så stark att ögonen brann och på den stora sorgen när de slutligen inte orkade mer. På hur allting rasade då. 

När augusti var slut var även krislägesavtalet slut och för första gången på över ett halvår har vi våra vanliga arbetstider igen. Det blir skönt, men många kollegor har sagt upp sig så hösten kommer att bli fortsatt tuff för oss som är kvar. Och jag undrar hur tungt mitt hjärta kommer att kännas eller hur mycket det kommer att lätta. Vi får se hur allting blir. Förr eller senare blir allting bra."

Sara Lindqvist,
intensivvårdssjuksköterska

Läs också Sara Lindqvists berättelse från i våras: "Hade jag inte varit livrädd förut så var jag det nu"