Barnmorska med blick för de mest behövande: ”Grundar sig i min utsatthet som barn”

När Mimansa Madheden var tolv år hade hon bott på 37 olika adresser. De olika fosterhemsplaceringarna skapade en otrygghet som tog många år att läka. Att stå upp för de mest utsatta har alltid varit en självklarhet som barnmorska – oavsett om hon arbetat i Södertälje eller Syrien.

Resan till den röda stugan utanför Järna sker på slingriga vägar i prunkande försommargrönska. Utanför bilfönstret passerar åkrar och vidsträckta fält innan den sista avfarten leder rakt upp i skogen. När Mimansa Madheden besökte platsen första gången för drygt tjugo år kände hon att här hon skulle stanna. Sedan dess är det hennes hem som hon i dag delar med hunden Sigge och katterna Simon och Tore. De fyra barnen är sedan länge utflyttade.

Trots att det är glest mellan husen kan hon inte tänka sig en tryggare plats.

– Jag har bara känt mig rädd här en gång och det var när jag kom hem från Syrien. Då såg jag krypskyttar bakom alla träd, säger Mimansa Madheden.

Hotades till livet

Året var 2013 och hon hade just återvänt från ett av många uppdrag för Läkare utan gränser. I nordöstra Syrien hade hon försökt bygga upp en fungerande mödravårds- och förlossningsklinik samtidigt som väpnade strider pågick utanför huset. En dag klev en man in på kliniken och riktade en k-pist mot henne.

– Han sa att han skulle skjuta mig om jag inte gav honom ett jobb. Jag behöll lugnet, trots att jag kan bli väldigt arg när jag blir rädd.

Något jobb blev det inte för mannen med k-pisten, men Mimansa Madheden blev traumatiserad efter uppdraget i Syrien. Väl hemma erbjöds hon bra stöd och behandling och i dag är det bara ljudet av hovrande helikoptrar som kan påverka henne och ge känslor av obehag.

Uppdragen för Läkare utan gränser har tagit Mimansa Madheden till krigs- och konfliktområden över hela världen. Hon har tjänstgjort både som chefsbarnmorska och medicinsk ledningsansvarig, bland annat i Pakistan, Irak och Zambia. Hon är också utbildad behandlingsassistent för barn och unga med särskilda behov och diakon specialiserad på enskild själavård.

– Jag har alltid haft blick för de mest utsatta. Det grundar sig i min egen utsatthet som barn och att det inte fanns ett samhälle där som ställde upp när jag behövde det som mest.

Otrygg barndom

När Mimansa Madheden var tre år skildes hennes föräldrar. Pappa, som var sjöman, drog till sjöss och hennes mamma tog till flaskan. Ganska snart förvandlades hemmet till en våldsam plats. Det saknades ofta mat på bordet och det blev många middagar hemma hos kompisar. Vid sju års ålder omhändertogs Mimansa Madheden och hennes två år äldre syster för första gången av barnavårdsnämnden. De kommande åren flyttade systrarna fram och tillbaka mellan hemmet och olika tillfälliga placeringar. När hon var tolv år hade hon bott på 37 olika adresser.

Utåt sett var Mimansa Madheden ett glatt barn som anpassade sig snabbt till olika miljöer. Men när även systern började missbruka och de inte längre fick bo tillsammans rasade allt. Det resulterade i att Mimansa Madheden gjorde ett allvarligt självmordsförsök.

– Då hade min pappa precis kommit tillbaka till Sverige. Det blev min räddning och jag kunde flytta hem till honom.

Av sin pappa fick hon inte bara ett tryggt hem, utan också kärleken till naturen och havet. Sommarloven spenderades i segelbåten och i dag har Mimansa Madheden en egen oceanseglare. Helst vill hon utomskärs så hon kan se horisonten, men mer än en vecka är hon sällan ute eftersom hon nästan alltid har jour som hembarnmorska.

Står upp för kvinnors rätt att välja

Att kvinnor ska få välja hur och var de vill föda är viktigt och där vill hon finnas till hands. I flera år arbetade hon på den barnmorskeledda ABC-kliniken innan den verksamheten lades ned. Mimansa Madheden är kritisk till medikaliseringen av förlossningsvården och går i gång när samtalet glider in på hur situationen ser ut i dag.

– Självklart är det bra att det finns högspecialiserad vård för de som behöver det, men det gör att även det normala födandet blir patologiskt. Kvinnor har inga möjligheter att välja andra vårdnivåer än sjukhus eftersom det inte finns några alternativ i Sverige i dag.

Mer om Mimansa Madheden

Ålder: 64 år.

Bor: I en stuga utanför Järna.

Yrke: Barnmorska, behandlingsassistent och diakon.

Gör: Hembarnmorska och barnmorska på förlossningen på Södertälje sjukhus. Har arbetat för Läkare utan gränser.

Utmärkelse: Utsedd till Årets vårdhjälte 2023 av stiftelsen " Let´s make love great again". Ur nomineringen: Barnmorska Mimansa Madheden som är en riktig hjälte, både här i Sverige och ute i världen genom Läkare Utan gränser. Med sitt enorma kunnande både medicinskt och om bemötande hjälper hon kvinnor att hitta sin egna kraft att föda sina barn på ett tryggt, självständigt och säkert sätt.”

Mimansa Madheden drar sig inte för att stå upp för kvinnans rätt att sitta i förarsätet på sin egen förlossning – oberoende om den sker i hemmet eller i en sal på Södertälje sjukhus. Får hon arbeta ostört tillsammans med den födande är det sällan några problem, men om hon behöver ta sig an barnmorskestudenter blir det svårare.

– Jag tycker inte om att vara handledare. Som barnmorska har man väldig makt över patienten och även om man frågar vad hon vill kan det bli fel. Jag avskyr när man ser kvinnor som försökskaniner!

Höga krav som handledare

Mimansa Madheden beskriver sig själv som en sträng och krävande handledare. Hon förväntar sig att studenterna läser på patientlagen innan de kliver in i förlossningsrummet och säger familjen nej till att ha student med sker ingen övertalningskampanj. Varje fråga som studenten ställer besvaras med oftast med ett ”det beror på”. Varje kvinna och varje situation är unik.

– Det är ingen industri att föda barn, man måste se kvinnan man har framför sig och se vad hon behöver och vill just där och då. Jag tycker det är fel om studenterna bara tittar på pm och riktlinjer som de lärt sig under utbildningen i stället för att fråga sig vad de ska göra med resultatet av en viss undersökning.

Men trots det inre motståndet mot att ta sig an studenter fick Mimansa Madheden utmärkelsen Årets handledare vid Karolinska Institutets barnmorskeutbildning.

– Först trodde jag att de drev med mig. Men då gör jag väl något rätt i alla fall, säger hon och skrattar.

Satsning på utlandsfödda

Sedan 2002 arbetar Mimansa Madheden cirka 75 procent på Södertälje sjukhus. Här har hon en chef som uppskattar henne och lyssnar till vad hon har säga. För det mesta får hon sin vilja igenom, som till exempel när hon föreslog att kliniken skulle satsa mer på utlandsfödda kvinnor.

– De är de mest utsatta vi har inom förlossningsvården i Sverige. Vi vet att utlandsfödda kvinnor och deras barn har mycket högre risk för sjukdom och skador under graviditet och förlossning. Det är dem vi måste prioritera.

Hennes chef Maria Hedström gav henne fria händer och Mimansa Madheden tog initiativ till den så kallade INFÖR-verksamheten och byggde sedan upp den tillsammans med några handplockade kollegor. Syftet är att öka tillgängligheten för utlandsfödda kvinnor och skapa en trygg och säker vård. Kvinnorna får en kontaktperson, en vägledare, på kliniken, erbjuds studiebesök på avdelningen och får information om hur de kontaktar sjukhuset när förlossningen startar – allt för att skapa trygghet och kontinuitet.

Nytt projekt på gång

Mimansa Madheden har hunnit fylla 64 år, men något datum för pensionering har hon inte. Men innan hon börjar fundera på det vill hon se till att kontinuitetsmodellen Min barnmorska kommer i gång på Södertälje sjukhus.

– Vi har gjort alla förberedelser och är fem barnmorskor som vill arbeta med det. Men nu drar det ut på tiden, jag vet inte riktigt varför. Men jag stannar till det har kommit i gång, det har jag bestämt.

Under tiden utbildar hon några barnmorskor i hemförlossningar. Efterfrågan av hembarnmorskor överstiger de som finns och den biten känns ännu svårare att släppa.

– För varje kvinna som kontaktar mig får jag en livsberättelse. Det förtroendet måste jag förvalta och jag vill att någon tar över när vi som börjar bli gamla slutar.