Kliniken som använder minst syntetiskt oxytocin hos förstföderskor

De regionala skillnaderna i användning av värkstimulerande dropp är stora. Förlossningen i Ystad ligger lägst i landet bland förstföderskor och det är ingen slump.

Det första som möter den som kliver in på förlossningen i Ystad är ett fotografi på en kvinna som står mitt i en skog. Bilden föreställer barnmorskan och pionjären Signe Jansson. Hon kom hit som avdelningsföreståndare i mitten av 1970-talet och utvecklade ett arbetssätt som ett halvt sekel senare fortfarande är Ystad bb:s varumärke.

Barnmorskan Ariella Percat har arbetat här i drygt tio år. Hon hann aldrig själv arbeta med Signe Jansson, men känner ändå hennes närvaro i mycket hon gör. Signe Jansson förespråkade det personliga omhändertagandet och myntade begreppet ”hemförlossning på sjukhus”. Hon ville skapa en miljö där kvinnans resurser och kraft att föda stod i centrum och där barnmorskan finns som stöd och hjälp.

Signe Jansson såg till att papporna släpptes in i förlossningsrummen och introducerade andnings- och avslappningsövningar, så kallad psykoprofylax, i Sverige.

När Ariella Percat går in på ett rum för att förbereda inför en ny förlossning dämpar hon belysningen, sätter på lite musik och tappar ofta upp ett bad som kvinnan kan krypa ner i om hon vill. Mörkret, musiken och det varma vattnet bidrar till att skapa lugn och ro och lockar fram oxytocinet som främjar värkarbetet.

– Så länge allt är normalt, förlossningen fortskrider barnet och den födande mår bra, uppmuntrar vi det som fungerar avslappnande. Det kan handla om närvaro, värme, vatten och beröring, precis sådant som Signe Jansson arbetade med. Det går inte att underskatta betydelsen av den egna oxytocinfrisättningen för ett bra värkarbete, säger Ariella Percat.

Regionala skillnader

Förlossningen i Ystad är den klinik i landet som använder minst syntetiskt oxytocin hos förstföderskor. De senaste tre åren fick i genomsnitt 46 procent av de som födde sitt första barn här oxytocindropp vid värksvaghet. De regionala skillnaderna är stora och mest värkstimulerande dropp fick förstföderskor vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, drygt 63 procent. Ystads bb har legat på ungefär samma nivåer senaste åtta åren, medan sifforna på flera andra kliniker tenderar att fluktuera under samma period, visar statistik från Graviditetsregistret.

Ariella Percat är inte förvånad över siffrorna.

– Vi pratar om det här hela tiden om hur vi ska främja oxytocinfrisättningen och har en samsyn kring födandet. Det handlar inte om att alla måste föda naturligt, vi plockar självklart in medicinteknisk vård när det behövs. Men vi vill uppmuntra kvinnan att hitta sina egna krafter. Vårt arbetssätt är så etablerat och kvinnorna som föder här är ofta medvetna om det och motiverade när de kommer till oss.

Rädsla kan vara ett hinder

Om en förlossning inte går framåt på några timmar försöker Ariella Percat tillsammans med den födande och hennes partner komma fram till vad det kan bero på. Är det barnets position? Behöver kvinnan vila? Smärtlindring? Är hon orolig?

– Rädsla kan vara ett hinder för det egna oxytocinet. Vi har på senare år börjat dokumentera det vi kallar emotionell status. Vilka känslor och tankar har kvinnan? Är hon trygg och tillfreds eller kanske stressad eller rädd? Vad behöver hon för att hantera situationen? Det är ju något som vi alltid frågat om, men inte skrivit ner tidigare.

Dokumentationen gör både kvinnans upplevelse och barnmorskans insatser tydligare och används som utgångspunkt i postpartumsamtalet. Under förlossningen är Ariella Percat noga med att vara transparent och involvera kvinnan och hennes partner i alla beslut som rör vården. Med fasa minns hon hur hon som nyutbildad barnmorska för drygt 28 år sedan visserligen berättade vad hon skulle göra, men att det var ofta ganska abrupt, ”nu ska jag undersöka dig”.

– Jag blir mörkrädd när jag tänker på det. Då ville jag vara duktig och effektiv som mina äldre kollegor.  Men med tiden växte det fram hur jag själv ville vara som barnmorska och hur jag hade velat bli bemött om det var jag som födde barn. Vi har sådan makt i vården och som födande är lätt att känna sig underordnad. Men ofta är det så lite som krävs för att bygga en allians, ge information och motivera interventioner och på så sätt få kvinnans samtycke.

Enligt riktlinjerna kan barnmorskor koppla ett oxyocindropp vid värksvaghet när det inte finns några riskfaktorer hos mamman eller barnet. Men Ariella Percat stämmer ändå ofta av med en kollega eller jourläkaren först.

– Det är inte någon prestige i det. Även om jag är erfaren så kan ju vara saker som jag har missat, det får man vara ödmjuk inför. Det behövs kanske mer närvaro på rummet? Lägesändring, energi eller tappa blåsan?

I höstas drog den stora Picrino-studien i gång på flera kliniker och bb Ystad ansluter under våren. Syftet är att testa och analysera WHO:s Labour care guide i en svensk kontext. Guiden bygger på ny kunskap om förlossningsprogress, öppningsgrad och användning av oxytocin. Bodil Herrlin Hedin som är en av de två enhetscheferna på förlossningen är förväntansfull.

– Med Picrino-studien kommer vi nog komma ännu längre när det gäller det individuella förhållningsättet. Vi som har jobbat med det här länge vet ju att kvinnor öppnar sig långsammare i början av förlossningen, att en det inte går som ett rakt streck utan att en förlossning är dynamisk, säger Bodil Herrlin Hedin.

Genom att lyfta de här frågorna tror hon att de kommer att kunna minska användandet av värkstimulerande dropp ytterligare.

– Lite grann i alla fall, det tror jag, eftersom vi kommer att prata mer om det. Men alla kvinnor har inte samma förutsättningar, så helt kommer det inte att försvinna.

Ariella Percat är inne på samma spår. Droppet kommer fortsatt att användas för att minska risker hos mamman och barnet när det behövs, men en för generös användning är också riskfyllt.

– Vi behöver bli ännu bättre på att veta när vi ska sätta in oxytocin och när vi ska låta bli. Det minskar både kvinnans rörelsefrihet då hon är kopplad till ett dropp och tilltron till hennes förmåga att föda själv. Det är sorgligt om vi som vårdpersonal signalerar att vi inte tror på kvinnans kropp och kraft att föda.