Biomedicinska analytiker berättade om spårning vid ond bråd död
Hur kan man avgöra om en ett blåmärke har uppkommit i samband med dödsfallet eller inte? Och vad kan en tand berätta om offrets ålder? Om detta berättade tre biomedicinska analytiker som specialiserat sig på rättsmedicin när de i veckan deltog i IFBLS världskongress i Nairobi.
Kanar Alkass är sedan 2007 doktorand vid enheten för rättsmedicin på Karolinska institutet i Stockholm. För åhörarna i Nairobi berättade hon hur mycket information man kan få ut ur en helt vanlig gammal tand genom att analysera kolisotopen kol-14.
– Om polisen lämnar in en oidentifierad skelettskalle på rättsmedicin kan vi med hjälp av AMS, Accelerator mass spectrometry, säga hur gammal individen var då hon dog, med en marginal på cirka 1,5 år. Vi har nu utvecklat metoden så att vi även kan analysera tänder från andra länder än Sverige, säger Kanar Alkass.
Påverkas av atomsprängningar
Sedan tidigare finns det en kurva som visar hur mängden kol-14 i atmosfären successivt har ändrats sedan atombombssprängningar mellan åren 1955 och 1963 upphörde.
– Vi har visat att det i enskilda tänder är möjligt att avläsa individens ålder med hjälp av den här kurvan, säger Kanar Alkass som i sin forskning har visat att det med en speciell behandling av tanden går att korta analystiden från fem till tre dagar.
Dessutom har hennes forskargrupp kombinerat kol-14-analysen med en metod kallad racemisering, vilket gör att det även går att se när personen dog.
Poster om skademarkörer
Maria Jepsen och Linda Cedegren berättade hur man kan avgöra om ett blåmärke uppkommit i samband med dödsfallet eller inte. Foto: Kanar Alkass
Två andra svenska biomedicinska analytiker på IFBLS världskonferens var Maria Jepsen och Linda Cedergren som till vardags arbetar i rutinlaboratoriet på Rättsmedicinalverkets avdelning i Solna i Stockholm.
De presenterade en poster om hur man med hjälp av olika vävnadsmarkörer kan avgöra om en skada, exempelvis ett blåmärke på halsen, har tillkommit i samband med dödsfallet, före döden eller efter.
De har använt sig av två markörer: fibronektin och P-selektin. Finns markörerna i vävnaden har skadan skett när personen fortfarande levde, saknas de har skadan uppstått efter döden.
Skillnaden mellan fibronektin och P-selektin är att fibronektin stannar kvar väldigt länge och på samma nivåer i kroppens vävnader, medan P-selektin först ökar för att sedan successivt minska och försvinna inom fyra timmar.
– Finns det bara fibronektin men inte P-selektin i vänaderna har skadan alltså inträffat minst fyra timmar innan personen dog. Om P-selektin däremot är högt har skadan troligen uppstått i samband med dödsfallet, säger Maria Jepsen.