Fick ta skulden

Missade cellförändringar. Hon pekades ut som ensam ansvarig för felaktigt bedömdaprover. Hade hon orsakat någons död? Tankarna malde ständigt.

Eleonora, som vi kan kalla henne, hade i tio år arbetat som ensam cytodiagnostiker på en hälsocentral utanför Östersund. I mars 2012 satt hon som vanligt och väntade på proverna som regelbundet transporterades till labbet. Den här dagen kom inga.?

Först trodde Eleonora att de hade skickats till fel labb. Men över telefon fick hon veta av sekreteraren att inga fler prover skulle skickas till henne.?

— Jag fick panik. Vad i helvete har jag gjort för fel, tänkte jag. Så mycket förstod jag ju att någonting alldeles förfärligt måste ha inträffat.??

Senare under dagen ringde tre chefer till henne. De sa att hon hade rapporterat in färre avvikande cellprover än vad övriga cytodiagnostiker i länet hade gjort. Kvinnoklinikens chef i Jämtland hade kunnat se det vid ett flertal statistiska granskningar.

?Två år i rad hade centrallaboratoriet i Västerbotten, som ansvarar för cytologiverksamheten i Jämtland, informerats om statistiken. Men det var först efter den tredje rapporten som ledningen tog tag i problemet.?

— Det jag fortfarande är mest bitter över är att man inte tog de första rapporterna på allvar. Hade jag fått en hint om att någonting inte stämde hade det aldrig blivit på det här viset.

??I oktober 2013 presenterades händelseanalysen. Drygt 11 000 cellprover hade eftergranskats. Eleonora hade missat 125 prover med cellförändringar, dock inga med cancer. Men ett 40-tal kvinnor fick opereras i förebyggande syfte.?

I efterhand har en extern expert som granskat fallen förklarat att ingenting tydde på att hon hade arbetat slarvigt eller vårdslöst.?

— Jag vet, det har sagts att det var fel på organisationen och att jag inte borde ha suttit ensam med den här typen av analyser. Men jag har svårt att ta in det där. Det var trots allt jag som hade bedömt proverna fel.??

Under hela den tid som gick mellan att Eleonora stängdes av från sin tjänst som cytodiagnostiker tills händelseanalysen presenterades hörde inte en enda av hennes chefer av sig.?

— Varenda dag gick jag och väntade på att de skulle ringa. Jag ville veta hur mycket som hade hittats av de prover som eftergranskades. Hur många hade jag tagit livet av? Men jag ville också få en fråga om hur jag mådde. Det var som om jag inte fanns.

?Eleonora arbetar kvar på hälsocentralen, numera som biomedicinsk analytiker. Händelsen har inte påverkat hennes relation till arbetskamraterna negativt. De få som hon har pratat med om händelsen har hon tvärtom känt ett stort stöd ifrån.