Här är de specialister på små hjärtan

De fyra biomedicinska analytiker som är specialister på barnhjärtultraljud vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg har ett stort ansvar. Deras bilder är avgörande när beslut ska tas om operation och behandling.

”Välkommen till Barnhjärtcentrum” står det med snirkliga bokstäver i glada färger på glasdörren. När vi kliver in kommer en boll rullande mot oss och lite längre bort i korridoren cyklar en liten flicka på en gul trehjuling. På en matvagn står ett hockeyspel. Hela färgpaletten har använts på väggarna och möblerna har roliga och inbjudande former i olika storlekar.

− Det är en härlig arbetsmiljö för oss, men framför allt betyder det jättemycket för familjerna som ofta befinner sig i jobbiga och traumatiska situationer, säger Therese Dijnér.

Nära kontakt med barn och föräldrar

Hon är en av fyra specialister på pediatrisk ekokardiografi som arbetar här och gör undersökningar med ultraljud på barn som har medfödda hjärtfel.

− Vi träffar akut sjuka barn som kommer in med ambulans där vi bara vet att vi ska vara på plats, men inte vad som väntar. Men i första hand undersöker vi våra inneliggande hjärtbarn, ofta flera gånger under den tid som de är här. Det gör att vi får en väldigt nära kontakt med både barn och föräldrar, det är fantastiskt roligt, säger Therese Dijnér.

Vi går in i rummet där lilla My finns tillsammans med mamma Jessica och pappa Jesper. My har varit på sjukhuset alla dagar utom fyra i sitt halvårslånga liv.  Hon är född med ett komplext hjärtfel som kommer att behöva opereras. Varje vecka görs ultraljud på hjärtat för att bedöma om det är dags för operation eller om man ska avvakta ett tag till.

Medan Therese rullar in ultraljudsmaskinen och gör i ordning utrustningen inför undersökningen gosar mamma och pappa med lilla My. Therese har en extra liten prob som hon för över bröstkorgen och strax syns det lilla hjärtat bultande på skärmen.

− Jag tittar och tar bilder från olika håll. Ibland handlar det om millimeter som avgör om barnet ska tas till operation eller om man ska avvakta och fortsätta den medicinska behandlingen.

Stor skillnad mot vuxna

Therese Dijnér och hennes kollegor har tidigare arbetat i vuxenvården.

− Det är jättestor skillnad att göra hjärtultraljud på barn jämfört med vuxna. Komplexiteten i hjärtfelen är mycket större hos barn och det kan vara många olika kombinationer av fel. Men det är också det som ger djupet och dimensionen i jobbet, det blir aldrig tråkigt och du lär dig nytt varenda dag.

De fyra biomedicinska analytikerna bemannar bland annat hjärtavdelningen, intensivvården, barnoperation, angiolab och neonatalavdelningen. De undersöker de allra minsta för tidigt födda ända upp till 18-åringar.

− Det är vi som gör de svåraste undersökningarna och anses vara experter på bildtagande här på barnsjukhuset. Vi är verkligen en viktig del av teamet, de räknar med oss och med vår kompetens. Vi jobbar tätt ihop i hela gruppen och har ett nära samarbete med läkarna som bedömer våra bilder.

Tar europeisk certifiering

Som specialister har de ett lönepåslag, men inte så mycket som de tycker att de borde ha med tanke på kompetens och ansvar. Det är dessutom de biomedicinska analytikerna som nyutbildar och vidareutbildar ST-läkare och randande läkare inom ultraljudsteknik och pediatrisk ekokardiografi.

Therese Dijnér och hennes kollega Tina Malm håller på och tar en europeisk certifiering för barnhjärtultraljud. För att bli godkänd ska man visa att man behärskar ultraljudsteknik, har den teoretiska kunskapen och kan bedöma bilder. De har klarat det skriftliga provet som består av 125 frågor och nu samlar de in 250 patientfall som ska redovisas.

− Det är ett jättebra sätt att kompetenssäkra sig själv och se om man verkligen kan det som man tror att man kan. Det är nog bara en handfull biomedicinska analytiker i Sverige som har den här certifieringen för barn, men vi vill verkligen uppmana kollegor runt om i landet att göra detta. Det finns även inom ultraljud för vuxna.

Hitta sina egna vägar

Therese Dijnér beklagar att det inte finns någon reglerad specialistutbildning för biomedicinska analytiker på samma sätt som för läkare eller sjuksköterskor.

− Som biomedicinsk analytiker måste du själv lägga mycket tid och ansträngning på att vidareutveckla dig – och det med ett kursutbud som är ganska skralt. Det finns inte mycket utbildningar på avancerad nivå inom vårt område och det tycker jag är synd.

Själv tog hon examen som biomedicinsk analytiker 2010 och hamnade sedan på Klinisk fysiologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Där lärdes hon upp inom hjärtultraljud eftersom behovet var störst där.

− Jag märkte ganska snabbt att jag var duktig, det handlar om ett handlag, en skicklighet. Det är lite som bollkänsla, alla kan sparka på en fotboll men alla har inte känslan för det och blir inte fotbollsspelare, säger Therese Dijnér.

Det tog ett år innan hon tyckte att hon hade koll och tre år att bli riktigt bra på hjärtultraljud. Men efter sju år på vuxensidan sökte hon sig till barnsjukvården.

− Egentligen har jag nog alltid velat jobba med barn. Det kan vara psykiskt tungt att möta svårt sjuka barn, men ändå går jag hem varje dag och känner att jag har gjort något bra. Och även om det händer tråkiga saker så är det fantastiskt att vi kan göra så mycket i vården. Oftast går det ju faktiskt bra!

Stjärnor och moln i taket

Inne på undersökningsrummet där de biomedicinska analytikerna har sin bas förbereder sig Tina Malm för att ta emot en liten kille som har varit här flera gånger tidigare. Det är stjärnor och moln i taket, fåglar som flyger på väggarna och lampor i form av nallebjörnar.

− I stället för att göra som med vuxna, att be dem vända sig, så kan vi be barnet att titta på leksakerna på väggen vid sidan av britsen och på så sätt kommer vi åt att undersöka dem från ett annat håll, berättar Tina Malm.

Hon har varit här sedan 2014 och stormtrivs.

− Det roliga är kombinationen av att det är ett komplext och svårt arbete där man verkligen får tänka till för att ta de här komplicerade bilderna och sen att få möta barnen och vinna deras förtroende. En del barn tycker det är spännande med undersökningen, men andra kan ha varit med om många svåra saker och då får vi lirka lite mer för att få dem att vilja och våga medverka. När de går härifrån med en känsla av att undersökningen var helt okej, då känns det bra, säger Tina Malm.